Numera bor han i Uppsala, men rötterna har han i Gävle. "Det började i Sätra och slutade på Mejseln på Brynäs, och det fanns många platser däremellan". Det var här han bodde under åren då man formas som mest, och det var här han hade sina starkaste musikupplevelser.

Han var aldrig punkare, säger han, men det var någonstans i den eran som det hela började. Hans första stora musikupplevelser var The Clash, Ebba Grön och The Jam. Och därifrån började han gräva sig bakåt i historien, mot Nationalteatern och vidare mot Dylan och The Beatles. Han hängde runt de lokala musikerna ("jag var glad bara jag fick bära en förstärkare") och blev så småningom med i ett band som hette Nebraska Beat. De transponerade om rock till svenska, och började snart göra egen musik.

Men den ungdomliga entusiasmen för musik lade sig så småningom. I början av 90-talet hade Markus Berjlund flyttat till Uppsala och hade några år utan musik. Han hade egentligen tänkt lägga ner muciserandet, hade inte motivationen att hålla på, annat än hemma för sig själv.

Men han fick en förfrågan att spela på en musikfestival i Uppsala och det var den skjuts han behövde för att ställa sig på scenen igen. Det var ju alltid det som var roligast, att spela live. Han plockade ihop bandet, Markus Berjlund & Paradiset, och körde. Det var också någonstans i den vevan som hade började samarbeta med gävletrummisen Christer Björklund, ett samarbete som fortsatt sedan dess.

Första soloskivan ("fast jag gillar inte ordet soloskiva, det är verkligen ett lagarbete") kom 2008 och hette "Vackra tvivlares bar". Markus beskriver det som en samling porträtt av sargade människor som han mött genom åren och som han ville samla på den där baren. Holger och Jonny och allt vad de hette. De var sorgliga och vemodiga. Med den nya skivan ville han ha en kontrast till den förra. Så "Hunden heter Happy" är en ljusare historia. Den handlar om kärlek och kamratskap.

Staffan Hellstrand medverkar på ett spår. Markus Berjlund såg honom tidigt, på Café Q på söder i Gävle, med bandet SH!.

- Det väldigt roligt. När jag och Daniel Lindblom (en annan gävlemusiker) gjorde låten så sade vi till varandra: "Det här är verkligen en duett. Vem skulle man vilja ha?" Staffan Hellstrand var ett självklart förstaval. Hans röst är essensen av låten "Vit Mercedes", den har den här blandningen av vild längtan och desperation. Han fick höra den, och gillade den så mycket att vi spelade in den tillsammans. Så det var ju kul, att få samarbeta med en artist som jag har lyssnat på i över tjugo år.

- Men det är fler duetter med på skivan också. Jag förstår att du frågar om Staffan Hellstrand, men för mig var det också stort att få sjunga med Janne Ricknell från PF Commando (legendariskt punkband från Gävle). Han är en annan gammal hjälte. Och med Moa Lönnqvist, hon är en gudabenådad sångerska. är hon kom in i studion och sjöng så var det nästan ett religiöst ögonblick, det kändes överjordiskt.