Orsaken är att Annandag Juls Punk & Bössa-arrangemang var så mycket mer än bara musik. Det var en happening, ett gigantiskt forum för folk från förr.

Exempel: Sist jag snackade med Hofors allra första punkare, Kim Bäckman, var 1985 när han drog cateringvagnen på SJ:s tåg. Vi käftade om engelsk fotboll. Han höll på Manchester United, jag på Liverpool. 26 år senare står han i punkiga, rutiga byxor nere i Hantverkarsalen, har liksom jag mindre hår på huvudet och hojtar om Sir Alex United. Det är som om tiden stått still, som om jag nyss pratade med Kim på tåget mellan Östersund och Gävle.

Sådan var den här kvällen, de fem punkbanden på scenen var katalysatorn och ett soundtrack till alla härliga möten mellan människor som slutat bära nitförsedda kläder och inte längre färgar håret i ilskna pastellfärger. Facebookgruppen för Punk & Bössa har varit späckad av kommentarer om den gamla goda tiden och förväntningar inför kvällen.

Redan klockan sju kliver kvällens första retropunkband, T-Blue, upp på scenen. Och publikuppslutningen är redan väldigt bra för att vara så tidigt på kvällen. Det är hårda låtar, ”Russian Roulette” och ”The Bullet Got My Name On It” hörs det från scenen och visst är det kul att medelålders män återförenas och gubbhytter med näven musikaliskt igen.

HS Art var ett band jag aldrig såg när det begav sig. Men Sandvikens Lasse Forsberg har alltid haft den där intensiteten i alla band han figurerat i: Elvert Underground, Tuckers Lilla Kapell, Lida Pin – det är alltid högt tempo när Forsberg spelar. Jag snackar med Backbeatbolagets och Lugers hemvändande grundare Ola Broqvist under HS Arts gig. Jag slänger fram frågan om det inte är läge för en återförening av Elvert Underground om det blir en till punkgala. Vem vet?

När Faluns P-Nissarna röjer igång är publiken rejält uppvärmd och det stagedivas en del, det är lika bra att passa på innan benskörheten är ett faktum.

Hela kvällen har varit bra fram tills nu. Men det är när det i sammanhanget yngsta punkbandet, Los Bohemos, kickstartar sin spelning som den där makalösa explosionen blir ett faktum. Sångaren Perre Lindberg spelade ju på punkgalan på Spegeln för två år sedan, då ensam med gitarr. Det var okej då, men det är i Los Bohemos han befinner sig i sitt rätta element. Publiken går bananas, gitarrerna är stenhårda, tempot besinningslöst, trummorna djuriska.

Det känns verkligen som om Los Bohemos aldrig lade av, som om det fortfarande är tidigt 90-tal i ett Gävle med en uppsjö coola rockklubbar. Perre Lindberg svettas, tar av sig t-shirten och exponerar sina tatueringar.

Med febriga ögon röjer han och bandet så hårt att publiken vägrar släppa taget. Los Bohemos klappas in för flera extranummer och sångaren utbrister rört: ”Tack som fan! Tack, vad fint.”

Att de fortfarande kunde kännas så fräscha och vitala var en överraskning.

Kvällens sista band PF Commando blir en finfin avslutning på punkgalan. Janne Ricknells gitarrspel är klanderfritt, Christer Björklunds trumspel sitter som en skridsko. Ändå var det Los Bohemos som folk pratade om efteråt. Det känns nästan lite orättvist mot PF som ändå är ett klassiskt band.

Hela tillställningen kan sammanfattas i ett ord: succé. De fem återuppståndna banden, Urkke Thunman som dj i baren, den tidiga filmvisningen innan musiken samt den viktigaste ingrediensen: publiken – allt detta gör att jag förväntar mig en fortsättning för galor med grånande punkare.

Ge mig Tykoz Bravader från Hofors nästa gång.

Erik Süss