Debut efter elva års Boogie Woogie
Calle Brickman började spela Boogie Woogie som elvaåring. I går fyllde han 22, och nu ger han ut sitt debutalbum.
Relaterat
Den som var på CC-puben för en vecka sen kunde se honom backa upp blueslegenden Sven Zetterberg i hemstaden Gävle. Det var här han fick sitt första piano, när han fyllde sju eller åtta år, han minns inte längre exakt. Innan det hade han också haft ett minitrumset, och han kunde redan spela lite bluesgitarr, det hade han lärt sig av sin pappa.
Efter det tog en mer konventionell musikskolebana vid. Lite barnmelodier av klassiskt stuk i den kommunala musikskolan. Läxor. Han höll nästan på att tröttna när han upptäckte rock och just Boogie Woogie i elvaårsåldern.
– Det var en nytändning. Improvisationen erbjöd en sådan frihet, att få det att svänga och att hela tiden skapa i stunden.
Numera spelar han mest jazz, och oftast då med en egen trio på ett legendariskt jazzhak i Köpenhamn, Montmartre, där bland annat Jan Johansson brukade spela medan han levde. Men så blev han erbjuden att göra den här skivan med boogiepiano och tyckte det kändes jättekul.
– Jag ser det som en hyllning till var jag kommer ifrån.
Boogie Woogie är egentligen kanske en större utmaning än jazz, spekulerar han sedan högt. Man har bara tre ackord och måste alltid få det att svänga. Jazzen erbjuder mycket fler ackord och många fler dimensioner, det är mer tillåtande, man kan alltid utveckla det.
– Men sedan om man har spelat mycket jazz ett tag är det kul att gå tillbaka och spela boogie. Det är befriande att kunna växla, säger han och fortsätter.
– Jag är en mångsysslare. Jag spelar blues också. Och klassiskt, bara för mig själv. Mycket Debussy och Ravel. Det är ett kul liv.
Stefan Westrin
