Nya skivan ”Låter som miljarder” har ett superkommersiellt omslag, täckt av små, fula annonser. Ett tidens tecken i en period när det i princip är omöjligt för artister att livnära sig på skivförsäljning.

För Bob Hund-fundamentalisterna är det troligen än mer uppseendeväckande att omslagsmakaren Martin Kann för första gången frångår principen att skriva hela bandets namn med gemener. Bob Hund står det, med stort B och stort H.

– Det är ett sätt att jävlas med de bokstavstroende, på samma sätt som när man har distljud på en gitarr. Per definition är det mindre mysigt att höra på, men just därför använder man det, säger Thomas Öberg nöjt.

Det är mer än två decennier sedan Bob Hund började sin bana, men det har inte blivit mindre viktigt att störa, att vända på perspektiven, att jävlas lite grand med invanda föreställningar. Thomas Öberg samlar på paradoxer – ”som andra köper Pradaväskor, det är en förhäxning, en tvångstanke” – och bär under hela intervjun sin karaktäristiska ansiktsmask. Ett medvetet val, säger han, för att visa hur vuxna människor spelar roller och poserar sig genom livet i rädsla för att bli utstötta ur gruppen.

Gruppdynamik är svårt, det vet Bob Hund-medlemmarna bättre än de flesta. Men med åren har de hittat strategier för att undvika de värsta och mest utdragna bråken i sjumannakollektivet.

– Det är väl som med alla förhållanden att man hittar fram till kärnan fortare, man behöver inte slåss i en vecka, utan förstår vad den andra människan vill, säger basisten Mats Hellquist.

De är inte ”nyktra, frälsta och problemfria”, har bara insett att det inte alltid är värt besväret att bevisa att man har rätt. Samtidigt har de med åren övergett bilden av bandet som en plats där total demokrati råder, säger gitarristen Conny Nimmersjö.

– Vi har funderat över det där och kommit fram till att det i stället är djungelns lag som råder. Det är lite så att det är den som har mest vilja och energi som leder – och det fluktuerar över tid.

På konserterna är det Thomas Öberg som tar mest plats. I mediedramaturgin är han också given som frontgestalt, stajlad som en maskerad seriehjälte och med ett pärlband av väl uttänkta paradoxer på lager. Själva har de med mer eller mindre lyckat resultat försökt kämpa mot den mediala så kallade Rolling Stones-logiken – att sångaren alltid är viktigast i bandet.

– Man kan undra var Bob Hunds musik finns? Är det i Thomas röst? Sitter det i texten? Sitter det i melodin? Sitter det i Johnnys och Connys gitarrsound eller i svänget mellan bas och trummor? Den dag man vet det är det dags att stänga butiken, säger Thomas Öberg.

Den dagen är inte nu, konstaterar han. Obehagskänslan man får av att inte veta vem som viktigast är en styrka, på samma sätt som orden ”splittrad”, ”spretig” och ”ojämn” räknas som beröm i Bob Hunds värld.

– Vi speglar den lilla byn som vi bor i och landet vi lever i, folksjälen. Och världen i stort den är bara jävligt hackig och rörig och ojämn och förvirrad.

Sara Ullberg/TTSpektra