Helt plötsligt finns en tyngd, ett groove som saknats tidigare under dagen. I första låten, ”Not The Prettiest Girl”, är det plötsligt ett gitarriffigt rocksväng som är mer Alanis Morissette än Nashvillecountry. Det enformiga kvintcirkeltänkandet ger vika för sköna utsvävningar i kammarpopsharmonier à la Jimmy Webb. Hon studsar runt på scenen, visar lekfull men ändå precisionsslipad tajming vid sångmikrofonen och flörtar öppet med publiken.

– Maybe I’ll find myself a man here in Sweden. skämtar hon. Barnes bor i Nashville, men hänger nog mest i det som Steve Earle kallar ”den mörka sidan av stan”, där alt.countryscenen dominerar. Nu är ju fredagens klarast lysande stjärna född nere i Oklahomas Dust Bowl, så hennes influenser verkar komma från alla möjliga håll. Den mäktiga powerballaden ”Long Line Of Heartbreakers” har en synkoperad tyngd som tangerar Bon Jovis ”Wanted Dead Or Alive”.

Fastän klassiska countryinstrument som lap steel och fiddle ingår i bandet blir det mer highwayasfalt än bomullsfält. I mellansnacket talar Barnes varmt om Johnny Cashs musik och vad den har betytt för henne. Dessutom hade hon rollen som June Carter i en teateruppsättning av Walk The Line. Så att hon slänger in några Cashcovers som ”Ring Of Fire” och ”Folsom Prison Blues” – med blixtsnabbt, sprakande instrumentsolon där lap steelgitarristen akrobatspelar - är helt logiskt.

Humorn finns där hela tiden mellan sångerna och hon säger att det första hon spanar in när hon träffar en man är ansiktet, det andra är rumpan och att det är inspirationen till låten ”I Hate To See You Go, But I Love To Watch You Walk Away”. Och då blir det inte nån klämkäck hillbillysång, nej, kompbandets spel för tankarna mer till Marvin Gayes soulballader.

Just den här spretigheten och oförutsägbarheten hos Trenna Barnes, hennes mångfacetterade kompmusiker och hennes publikkontakt gjorde det här till fredagens absoluta höjdpunkt, inget kom egentligen i närheten av detta rent musikaliskt.

Att jag inte skriver om Larz-Kristerz kanske gör att deras fans helst vill klä mig i tjära och fjädrar. Men grejen är att jag tycker att Larz-Kristerz musik är lika kul som att... bli ivägburen iklädd tjära och fjädrar... Det är ett moment 22 hur jag än vänder och vrider på det.

Men visst har de gått och blivit superfolkliga, ändå kan jag tycka att det blir tunnt att lägga svenskarna som fredagens headline efter Trenna Barnes’ tungt, svängiga gig. Som att ta ett glas lättmjölk efter en tolva Jack Daniels, hua.

Konferencier på Scandinavian Country Fair är ingen mindre än Mats Rådberg. Och på lördag kväll får han och hans Rankarna själva stå på den stora scenen. ”Bright Lights And Country Music” är vad publiken, som är betydligt större än vid samma tid igår, först får höra.

Det känns väldigt mycket Smokey & The Bandit-country, stompigt 70-tal med de där fyrkantiga basgångarna som svänger lika mycket som en linjal. Men Rådbergs röst har fortfarande en karaktär med tung pondus. Det är just rösten som ändå gör den här countryn, som är varje dansbandsdiggares dröm, lyssningsbar. Men jag saknar det där sugande svänget som amerikaner verkar vara födda med. Trummisen verkar dessutom lägga alldeles för mycket energi på att sitta och fota. Mats Rådberg, 64 år, är en legendar i Sverige, så han förtjänar glödande kompmusiker. Det är en okej spelning, men inget som kommer att ta upp plats i minnesbanken.

Eric Süss