Det blir effektfest när Disney låter regissören Zemeckis sätta tänderna (nå tangenterna snarare) i Charles Dickens klassiska julsaga. 

Det är den allra senaste 3D-tekniken som gör evighetslånga kameraåkningar i 1800-talslondon och riktigt läskiga andeväsen möjliga – och som dessutom lägger ett animationsfilter över Jim Carrey och Gary Oldman och de andra och får dem att se ut som på låtsas fast på riktigt, om ni fattar.

Och till en början är det mest effekterna man fastnar i, man wow:ar och ooh:ar sig genom de första minuterna med den snåle och faktiskt rakt igenom förfärlige mr Scrooge.

Men sen fångas man ändå av historien om hur mr Scrooge, som förutom att han är en ruskig person dessutom hatar julen, på julenatten hemsöks av andarna från forna tiders jular, den nuvarande och framtidens jular och så sakteliga inser att ingen kommer att sörja honom när han dör – den mest sorgliga av insikter – som så gör att han mjuknar och Jim Carrey-skuttar omkring och sprider glädje och pengar omkring sig.

Dickens historia är – om jag förstår det rätt, jag har inte läst den fånigt nog utan bara sett Barbiefilmen (jo jag lovar) – en ganska otäck berättelse som via de där andarna berättar om fattigdom och elände som var högst verkligt för många i mitten av 1800-talet.

Och Disneys hantering av den innebär faktiskt inte deras sedvanliga nedslipning av allt som skaver och är jobbigt till ett intet, som man kanske skulle kunna tro. Tvärtom, det är mer än skräcksaga än en mysig berättelse om att göra gott på julen. En rätt läskig saga. Som man nog inte ska låta små barn följa med på. Risken är att man traumatiserar julen för dem många år framöver.