Så många olika människor det finns. Och så mycket kärlek. Helena Bergström vill verkligen älska hela världen med sin romantiska film där alla finner en partner där de minst anar det.

Eller, hon vill åtminstone älska hela Sverige – med tv-publikens Allsångs-Skansen som central folkhemssymbol.

Handlingen i "Så olika" utspelar sig delvis där bland okomplicerade lemursötingar och snurriga karuseller.

Ett nytt folkkärt Skansen-program ska spelas in. Vimsiga tv-medarbetaren Sanna (Anna Ulrica Eriksson) avskyr djur men faller för djurskötaren.

Samtidigt, i en annan del av Stockholm uppvaktas hennes stadgade äldre syster, nyblivet finansborgarråd, av oppositionen (fortfarande stilig Philip Zandén).

Hon uppvaktas även av kvällstidningarna eftersom hennes 14-åriga dotter synts på nattklubb.

Systrarnas något bekymmersamma yrkes- och kärleksliv är filmens huvudspår, vid hållplatserna fylls på med sidoromanser.

"Så olika" är inte så mycket en berättelse som ett utbristande: ja, tänk ändå så tokigt och härligt livet är. Jag tror att Helena Bergström verkligen drömmer om att från hjärtat skänka oss så mycket värme. En "Love actually" från Djurgården och Stockholms stadshus.

Och det är inte det att det känns falskt.

Men hon räcker än så länge bara till halvljummet. När man bara får räkna in raden av Romeos och Julias, aldrig förstå vad som väcker känslorna.

Johan Widerberg spelar förälskad djurskötare och är filmens katalysator med sitt märkligt nakna ansikte och raka genomskinliga blick. Han är ingenting annat än sällsam att se.

Starkaste insatsen görs annars av Ingela Olsson som det kompetenta finansborgarrådet som inte låter sig sättas på plats av den manliga partihierarkin. Scenerna med henne lever på ett annat sätt än tramset på Skansen.

Rolf Lassgård är också superproffsig som ömhudad partikamrat.

Men överhuvudtaget blir det brötigt när filmens olika delar ska passas ihop. Just de tycks inte alls gilla varann. "Så olika"-maskinen gnisslar, termostaten strejkar, inget tickar igång för mig.