”I’ll be back”, är det Lisbeth egentligen säger. Den bräckliga varelsens revansch är till och med mer imponerande än Demi Moores legendariska armhävningar i ”GI Jane”.

Lisbeth Salander hämnas det manssamhälle som omyndigförklarat henne. Läkare, byråkrater, hemliga herrklubbar. Den tredje och sista Stieg Larsson-filmatiseringen är rå och nödvändig kvinnokamp.

Och det märks inte enbart i Lisbeths taggiga uppenbarelse. Hennes kvinnliga advokat (bra spelad av Annika Hallin) får stort utrymme i filmen. Lena Endres roll som ansvarig utgivare för tidningen Millennium ges också mera tyngd, medan kollegan Mikael Blomkvist är den undersökande reporter som drar handlingen framåt, en arbetshäst i bakgrunden men definitivt ingen karaktär att minnas. Michael Nyqvist har varit rent av påfrestande i rollen tidigare, nedtonad gör han sig bättre.

Regissören Daniel Alfredsons berömda pappa Hans spelar lömsk gammal säkerhetsagent men lömskast av de lömska männen är psykdoktorn Tele- borian, maxat obalanserad i Anders Ahlbom Rosendahls intensiva gestaltning.

”Luftslottet som sprängdes” har premiär ovanligt nära inpå den förra filmen. Man minns tydligt slutuppgörelsen på bondgården i Gosseberga där Lisbeth blir levande begravd och hugger en yxa i sin elaka pappa.

Handlingen i ”Luftslottet” tar direkt vid.

Far och dotter ligger båda svårt sårade på Sahlgrenska, Lisbeth anklagas för mordförsök, den blonda halvjätten Niederman är på flykt och i Stockholm planerar Millenniumredaktionen nya avslöjande artiklar.

I motsats till de båda tidigare filmernas actionartade upplägg liknar trean mer en brittisk konspirationsthriller. Säkerhetstjänstens superhemligaste sektion opererar ju i kulisserna. Ett klassiskt rättegångsdrama följer.

Det är kanske inte mer spännande den här gången men åtminstone mer stil på finalen i trilogin. Till det bidrar också Lisbeths Salanders magnifika entré i domstolen. Kajal , läder, kedjor och ögon som brinner jävlaranamma.

Noomi Rapace skapade filmens Lisbeth. Det är behållningen av tre mer eller mindre hyggliga filmer. Och att Stieg Larssons strängt feministiska hållning får synas i centrum till slut.