Ett gigantiskt kliv för den filmtekniska fantasin
Relaterat
Artikelbilder
Vackra ”infödingar”. Pandoras na’vi-befolkning är ståtlig, slank, stolt och vackert blå. Na’vierna är ett med naturen. Där de gått lyser fotspåren i gräset som neon. Foto: Twentieth Century FoxFotograf: Twentieth Century Fox
Fakta
Avatar
Regi: James Cameron
Med: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver m fl
Filmstaden, Gävle
Krigsveteranen Jake sitter i rullstol men skriver ändå på för ett nytt uppdrag. Han ska ingå i en, amerikansk förmodar jag, styrka på den artrika regnskogsplaneten Pandora där urinvånarna anses stå i vägen för kommersiell gruvdrift.
Människorna har redan skövlat Moder Jord, nu är det dags att köra över nästa paradis. Hallå, klimatkonferensen, hör ni, ser ni? Premiären kommer minst sagt lägligt.
Men tyvärr, det krävs filmer av Al Gore-modell för att påverka makthavare, sagor funkar sämre. Och James Camerons ”Avatar” är långt gången fantasy. ”Sagan om ringen”-fansen får äntligen något nytt att klä ut sig till.
Pandoras na’vi-befolkning är ståtlig, slank, stolt och vackert blå. Na’vierna är ett med naturen. Där de gått lyser fotspåren i gräset som neon. Och de har, bokstavligen, direktkontakt med djuren. Berg svävar, blommorna är självlysande på denna magiska planet.
Jakes uppdrag är att infiltrera. Hans kropp sover instängd i en tank medan hans medvetande förflyttas till en avatar – en na’viliknande kropp. Scenen där den förlamade Jake återuppstår med friska ben är starkt gripande – han springer och springer som ett lyckligt barn.
Jake blir förtrollad av sin nya värld. Men militären vill förstås inte vänta på att de boende ska maka fredligt på sig för grävmaskinerna. Invånarna kallas föraktfullt för infödingar, apor, kackerlackor och vildingar, för att motivera utrotning.
Ingen tidigare skapad filmmiljö kan jämföras med Pandoras. Makalöst är ett för svagt ord för specialeffekterna.
”Avatar” har alla referenserna, till både skitig terminator-science fiction och naturmystik. Att Sigourney Weaver, alla Aliens mamma finns med i rollistan är helt på sin plats.
Man kan se ”Avatar” som känslosam kritik av amerikansk krigföring (slakten på indianerna inte minst), kolonialism och rå kapitalism.
Nej, jag är inte besviken. Men en film som är så här lång utsätter sig också för avsevärda risker. Kritikerna hinner hitta mer att klaga på. ”Avatar” pågår i nära tre timmar, en stor del av den tiden utgörs faktiskt av explosioner och utdragna actionscener tillsammans med barnvänlig romantik.
”Avatar” är ett litet steg för berättarkonsten men ett gigantiskt kliv för den filmtekniska fantasin.
