Som att spela poker med en korthaj
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
The informant
Regi: Steven Soderbergh
Med: Matt Damon, Melanie Lynskey, Scott Bakula med flera
Filmstaden, Gävle
En dag bestämmer sig mellanchefen Mark Whitacre för att berätta för FBI att hans företag ägnar sig åt illegala priskarteller.
Därmed sätter han tändstickan till en snustorr skog. När väl brandröken skingrats ligger många förkolnade offer på marken. Oväntade offer. För utredningen av härvan på storföretaget ADM visade sig, som alla bränder, vara betydligt lättare att sätta igång än att avsluta.
I ”The informant” har Steven Soderbergh gjort det lite lättare för sig igen efter att ha tillbringat några år i djungeln med sina två Che Guevara-filmer, där huvudrollen spelats av Benicio Del Toro (och kontinenten Sydamerika av Del Toros ego).
Soderbergh jobbar ju så. Varvar tungrodda drömprojekt med andningspauser där George Clooney eller, som här, Matt Damon hjälper honom att dra in några miljoner till nästa ”Che” eller ”Solaris”.
”The informant”, som bygger på en sann historia, är mer 1990-tal än en Oasisbaksida. Visuellt präglas den av den där fluffigheten i kläder och frisyrer som vi gärna hade glömt – eller skyllt på den framväxande ecstasykulturen – och fluffigast av allt är Mark Whitacre själv.
Han är som en hundvalp i en vargflock, så ivrig att avslöja företagets brottslingar och ”göra det rätta” att han antingen måste vara brottslig själv eller brottsligt naiv.
Till slut får vi veta – men inte förrän Soderbergh lurat oss vart han vill och tillbaka igen. ”The informant” är som att spela poker med en korthaj som, hur noga man än räknar dem, alltid har ett ess kvar.
Erik Helmerson
