Beskrivet med enkla medel och stort hjärta
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
xPhilemon Arthur and the Dung – orkestern utan ansikte"
Av Jonas Johannesson och Martin Snygg
Med stöd av Film Gävleborg, Lars Bucans Kulturstiftelse, Gunvor Göransons Stiftelse, Kultur & fritid Gävle kommun
Två Gävlekillar är Musiksveriges bäst bevarade hemlighet på spåren.
De har gjort ett smått poetiskt filmreportage om fenomenet Philemon Arthur and the Dung.
Och ja, resultatet håller absolut för att visas i SVT.
Filmen borde självklart visas i SVT.
För just så här ska förstås jakten på Philemon Arthur och Dungen ske. Iskallt, redigt, utan tjafs. Med knarrigt torr berättarröst.
Det är inget kakburksreportage så att säga. Inget jämmer (motsvarande själva musiken). Utan okonstrat – och förstås på så sätt motsvarande själva musiken.
Filmen gör ett långsamt inringande av det skånska antibandets storhet.
Snarare än ett inringande av de fysiska personerna, ska väl också sägas.
Det sker genom en rad intervjuer med folk i branschen. Skivbolaget Silence, Mikael Wiehe (själv ofta utpekad som skyldig), Bob Hund, Stefan Wermelin på Sveriges Radio, gamla popsnören som Pecka Alzén och Claes Olson, med flera.
Musikforskaren Katarina Dock kompletterar: ”Philemon Arthur and the Dung är en protest mot den örontillvända musiken. De är progg men outsiders. Den felande länken”.
”Farlig musik som spelas på ganska ofarliga instrument” (kakburk, fiol, dragspel, tramporgel), sammanfattar Jonas Jonasson från beundrarna i Bob Hund.
Snacket varvas med miljöbilder. Gäss, vindkraftverk, fält, kullersten, skånelängor. Och 70-talets musikfester på Gärdet.
Vi får faktiskt se de bevarade askarna med rullband som Philemon Arthur and the Dung skickade in till Silence en gång i teknikens urtid. Kult!
Nu har ju filmarna avslöjat i förväg att de aldrig hittar fram. Något som de för spänningens skull kanske borde låtit bli. Intervjuerna upplevs ibland som staplade efter varandra. Vid ett tillfälle ligger skärpan på bakgrunden i stället för den som talar. Men det är verkligen randanmärkningar.
Filmen är gjord med enkla medel och med stort hjärta – det är ju i den sanna Philemon-andan.
Bandet placeras i tiden och i ett svenskt musiksammanhang. Jag förstår mycket bättre nu varför den där Gösta satte sig på hjärnan.
