Shame – tom och kylig
Många hade kommit för att se sex på Sjuan. Det var, ovanligt, nästan fullsatt i salongen.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
”Shame”
drama
Regi: Steve McQueen
Med: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale
Filmstaden, Gävle
Eller kanske hade de kommit för att se Michael Fassbender (från ”Hunger” och ”Inglorious basterds”)? Han är mycket bra på att gestalta förstelnade män. Och i ”Shame” får han verkligen tillfälle.
Fassbender spelar den förbindliga Dressman-killen från helvetet. Brandon har glassigt jobb och lika klinisk New York-våning som Patrick Bateman i ”American psycho”, har till och med hyllan full av vinylskivor, och är lika vansinnigt frustrerad. Men det är inte mord som står på agenden. 2010-talets hämmade hanne tar ut sina frustrationer genom sexmissbruk. Så får vi redan i första scenen se Brandon gå hemma naken och dingla. Han porrsurfar, beställer hem prostituerade, raggar på krogen och måste tvångsmässigt besöka toa för att ta en snabbis med sig själv.
Brandons syrra, barsångerskan Sissy (Carey Mulligan) är inte heller någon balanserad person. Hon flyttar objuden in i lägenheten: hennes sårbarhet fungerar som ett irritationsmoment som tränger sig på innanför känslokylan.
Skam, säger filmtiteln. Brandon mår uppenbart skit . ”Shame” är inte direkt angelägen om att diskutera köttmarknaden därute eller hur män utövar makt över kvinnor, trots att den utgör ett illustrativt exempel. Att säga att filmen handlar om sexmissbruk känns inte heller rätt, sex råkar bara vara bettskenan som Michaels tänder gnisslar i. Det ska förmodligen föreställa utmanande att se akten skildrad mekaniskt, sex in the city utan glamour.
Jag har faktiskt svårt att säga vad det här handlar om. Annat än försöket att beskriva en tom och kylig människa genom att göra en tom och kylig film. Dessvärre också rakt igenom förutsägbar.
Huvudpersonen i ”Shame” vädjar till vårt medlidande. Han är ingen vettvilling som Patrick Bateman. Men den här filmen får mig att längta efter slagkraften i ”American psycho” och undra varför vår tid får en version där manssamhället framställs som inte sjukare än att det kan klara sig med lite terapi. Bodil Juggas
