Charmigt om Marilyn
En ny film om Marilyn Monroe är en ursäkt för kulturskribenter att lägga henne på det löpande bandet i analysfabriken igen.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
”My week with Marilyn”
Drama
Roxy/Star, Sandviken
Regi: Simon Curtis
Med: Michelle Williams, Kenneth Branagh, Judi Dench.
Själv hade jag letat fram alla verktyg för mitt eget analysbygge, men finner att det är förgäves, för någon egentligen anledning finns inte. ”My week with Marilyn” är inte en film om Marilyn Monroe – det är en film om hur hon påverkade männen omkring sig.
Närmare bestämt Colin Clark, en ung filmmakare in spe som 1956 får jobb på filminspelningen av ”The Prince and the showgirl”, men också hennes regissör och medaktör i filmen: Laurence Olivier. Filmen baseras på den förras memoar om en vecka med världens sexigaste kvinna. Den delen, där Marilyn Monroe låter sig tröstas av hans ivriga hundvalpsbeundran, är en viftar-på-svansen bagatell, medan den lilla tyngd som finns i filmen består av krocken mellan Laurence Oliviers klassiska skolning för teaterscenen och Monroes naturbegåvning framför kameran.
Marilyn Monroe anländer till filminspelningen och är besvärlig. Laurence Olivier blir vansinnig på hennes metodskådespeleri för en roll som bara kräver att hon är lite sexig. En olycklig Marilyn Monroe distraherar sig med unga Colin, som njuter av hennes uppmärksamhet och de andra männens glödande svartsjukeblickar. Han får några korta ögonblick av solsken med henne, som kulminerar med ett nakenbad.
Filmen är en medvetet tunn tårtbit, med den fluffigaste av grädde, utan anspråk på att teckna ett fullödigt porträtt av Marilyn Monroe. I stället är dess ämne den första pojkkärleken i det ouppnåeliga, det som mer liknar dyrkan och som höjer ens egen självbild om blickarna besvaras – med skillnad att de flesta andra av oss får nöja oss med skolans lucia, medan han fick beundra den stora filmstjärnan på nära håll. Sedan växer vi upp.
Michelle Williams är okej, inte mer, som en ömtålig Monroe, och de få stunder i filmen när hon lyckas återskapa förlagans dragningskraft räcker för att rädda filmen. Kenneth Branaghs Olivier är en underhållande knut av frustration och fåfänga. Eddie Redmayne som Colin Clark är den han ska vara, som jag redan nämnt: en hormonstinn hundvalp.
Lättheten och de små anspråken gör ”My week with Marilyn” behaglig. Det är som om varje bildruta har fyllts med helium.
