När familjeidyllen rasar
Jag fattar inte upphetsningen över ”The descendants”. Fem Oscarsnomineringar. Bara för att den är ett familjedrama som säger aloha?
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
”The descendants”
Regi: Alexander Payne
Med: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller
Filmstaden, Gävle
Eller vad det nu är. George Clooneys i hawaiiskjorta? Men ursäkta, det går 13 independentfilmer på dussinet av det här slaget. Som skildrar människor i kris på ett ”jättefint” sätt.
Regissören Alexander Payne har respekt efter charmiga tintovägfilmen ”Sideways”. I ”The descendants” finns liknande älskvärt tilltal. Huvudpersonen Matt (Clooney) är berättarrösten som introducerar oss till vardagslivet på Hawaii – höghus och stressiga jobb och inte mycket av den turkosblå oceanen. Villapoolen är dessutom full av löv. Inifrån är paradiset inget paradis. Vilket alltså är filmens hela upphängningsanordning – att det kan vara privatkatastrof bakom den snyggaste kulissen.
För Matt del rasar världen när hans fru närapå kör ihjäl sig i en båtolycka. Nu ligger hon i koma på sjukhuset medan mannen tvingas titta upp ur sina affärspapper och se sina döttrar för första gången någonsin verkar det som. De är tio respektive 17 år och tydligen oregerliga eftersom de svär en del. Till på köpet upptäcker Matt att den perfekta makan varit otrogen. Hon kommer troligen aldrig att vakna upp mer. Det handlar om att försonas, förlåta, ta avsked.
”The descendants” har härligt välskriven dialog (som när Matt stormar in hos ett grannpar: ”kommer jag olägligt?”/”Nejdå, vi grälade bara, vill du ha kaffe”). Den har tyngden av Clooneys medverkan och Paynes intelligenta öga för absurda scener.
Okej, jag fattar att den är en Oscarsfavorit. Man får så att säga hela sentimentala köret i diskret vuxenförpackning. Vissa lättviktiga Jack Nicholson-filmer kunde på sin tid åstadkomma liknande förtjusning.
Filmtiteln anspelar på Matts roll som arvtagare till ett jättelikt landområde på Hawaii. Det ska slutgiltigt gå ur släktens ägo. Ett ödesmättat sidoinslag som verkar ha något diffust att göra med att Matt vid dödsbädden inser var han hör hemma och att familjer är till för att hållas ihop i alla väder.
Ja ja. ”The descendants” väger inte mer än sina många blomsterkransar.
