Till slut får vi se Tom Cruise utföra ett mission som verkligen är impossible. Tyvärr är det omöjliga uppdraget att mörda Hitler.

Historien är som den är, även i filmens värld, såvida Marty McFly inte är inblandad. Vi vet att planerna på att mörda Hitler och sluta fred med de Allierade spolierades, att kuppmakarna avrättades som hundar. Ett kontrafaktiskt resonemang blir aldrig mer än ett historiens änglabarn. Jag trodde att detta faktum skulle vara till filmens nackdel, vissheten om det stora antiklimax som väntar i slutet när Führerns röst på radion signalerar att maktövertagandet var ett misslyckande.

Överste von Stauffenberg mister ett öga och en hand i Afrika, och återvänder till Berlin fast övertygad om att Hitler är en förbannelse för Tyskland och att han måste mördas. Väl i Berlin dras han in i en krets av officerare som planerar en kupp, och snart blir han själv ledare av denna konspiration. Tanken är att vända Hitlers egen antikuppplan – operation Valkyria – mot honom själv, och att ta makten genom att påskina att den grips för att hans arv ska leva vidare.

Jag har alltid fascinerats av mordkonspirationer mot diktatorer, så kallade tyrannicider. ”Valkyria” innehåller alla element som ger mig mitt lystmäte, med nervösa möten, menande blickar och den absoluta förvirringen efteråt.

När von Stauffenberg detonerar bomben i Hitlers bunker, varglyan, och lämnar den i tron att diktatorn är död, injiceras ändå filmen av adrenalin eftersom man så gärna vill tro att han har rätt, att nio månaders krig och miljoner liv hade kunnat besparas.

En scen mot slutet, där chefen för ordercentralen - en byråkrat, en nolla – avgör vilka order som ska komma fram, de från von Stauffenberg eller från varglyan, är en ödesmättad illustration av hur historiens stora skeenden kan ha en tärnings slumpmässighet.

Tom Cruise har det svårt. Sparkad från filmbolaget, hånad för hoppandet i Oprahs soffa, slaktad på mediealtaret för sin scientologi, en dalande stjärna som många hade önskat ännu ett misslyckande, men faktum är att han kliver ur detta projekt med värdighet. Om Cruise kan gestalta någon känsla så är det intensitet, och ”Valkyria” är en intensiv film. Cruise utstrålar en kontrollerad galenskap privat, och för en man som planerar att mörda Hitler måste kontrollerad galenskap ha varit central.

Poängen med ”Valkyria” är att kuppen faktiskt inte var ett totalt misslyckande, att den i själva sitt uppsåt inte kunde vara ett totalt misslyckande. När de, en efter en, arkebuseras och singlar döda ner, kan det tyckas som att allt är mörkt och förlorat, men som regissören Bryan Singer är tydlig med – de gjorde ändå någonting av yttersta vikt för framtiden. De visade att alla tyskar inte var Hitlers hantlangare.