Lars Winnerbäcks sommarcirkus är i stan och har slagit läger vid gasklockorna. Med sig har han inte bara en massa bra artister utan även öltält, cafétält, skivtält, t-shirttält, popcorngubbar, korvgubbar och sist men inte minst Amnesty. Det är en kringresande festival, som slår upp och packar ihop sen när allt är över. Hur lysande är inte det konceptet?

Jag går omkring bland glada människor som käkar fish and chips och dricker öl. Stämningen är oslagbar, det regnar inte ens.

Komikerduon Cissi & Nour som uppträder tillsammans med trubaduren Maud Lindström sätter standarden. Deras show som består av sexualundervisning är uppfriskande kaxig, frispråkig och vulgär. Tillsammans med Maud Lindströms feministiska texter blir hela föreställningen en rolig protest mot allt som är illa ställt mellan könen.

Aktivism tänker jag när de slutat.

Jag hinner inte mer än tänka tanken förrän Emil Jensen tar vid på samma tema. Han är en osalig blandning av poet, spoken word-artist, stå upp-komiker och singer/songwriter och han är inte rädd för att säga saker som betyder något. ”Alla är så rädda för att bli pretentiösa att de låter bli att vara seriösa” säger han och det är ju sant. Själv är han in i hjärtat ärlig och seriös in i märgen.

Hans låtar är kampsånger för kärlek och äkthet och så träffande att det inte går att värja sig.

Aktivism igen.

Men sen tar det stopp. Sofia Karlsson tar över och hon är allt annat är kamp. Det måste vara därför jag har så svårt att ta in henne. Hon sjunger vackert och låtarna är fina. Kanske är det att hennes musiker ser ut som hämtade ur en Dressmann-reklam som gör att jag inte riktigt kan ta dem på allvar. Men framför allt skulle jag vilja se Sofia Karlsson släppa på den där perfekta ytan, ryta lite och ta i.

Miss Li har allt det där som Sofia Karlsson saknar. Hon släpper allt från första stund och ger så mycket mer av sig själv än bara en vacker fasad. Aktivismen är tillbaka och det handlar om kamp för kärlek igen.