Okej, det kanske inte är med djurisk lust som de i kväll framför sina sånger, men med lust och glädje är det åtminstone.
Perssons Pack underhåller oss med både äldre och nytt material. Att höra en nyare låt som ”Stenad i Stockholm” emellan låtar som ”Hemma” och ”Nyårsafton i New York” utan att det låter spretigt säger en hel del om Per Perssons storhet som låtskrivare. Att publiken sjunger med lika entusiastiskt i allihop likaså. Och att Persson dessutom kvällen och sången till ära är stenad i Gävle samt bjuder upp till dans gör inte saken sämre.
Resten av Packet briljerar även de, speciellt Magnus Lind på dragspel och Staffan Andersson på gitarr. Dessa herrar står för kvällens vackraste stund rent musikaliskt i just ”Hemma”.
Först drar Lind av ett dragspelssolo medan Persson sitter på trumpodiet och smuttar på sin öl. Sedan reser sig Persson, går fram till mikrofonen och uppmanar Staffan att vrida upp förstärkaren, varpå denne levererar ett gitarrsolo av rang.
Det är en skönt kaxig och lite smått retsam Per Persson vi möts av i kväll. Publiken är helt och hållet med på noterna trots att vi blir avbrutna efter att ha huggit i på de första raderna i ”Tusen dagar härifrån” varefter Persson själv sjunger dessa på sitt eget sätt.
På slutet studsar de som samlats framme vid scenen i takt med bandet och två gånger blir det extranummer, den sista efter att hälften av folket på läktaren även rest sig upp. Det är ett mäktigt applådregn som översköljer sångaren då han lämnar scenen för sista gången innan de tänder i taket.
Givetvis efter att han först har sagt hej då till oss alla.
Magnus Mjöhagen