Malin Appeltofts ifrågasättande av Astrid Lindgrens smygperversa litteratur lockar exempelvis till skratt trots de något billiga poängerna, det som materialet saknar vinns igen på känsla.

Exilsmålänningen Cilla Domstad visar på ännu skarpare leverans och kan även lära de andra ståupparna en del om hur man drar in publiken i showen utan invändningar från dess sida. Den livströtta, typiskt svenska, humorn hon anammat tar ett tag att varva igång men spinner väl när den kommit igång.

Tjejerna dominerar genomgående över de manliga komikerkollegorna fram till dess att headlinern Thomas Oredsson tar över.

Medan David Ingnäs räds att mjölka ur de skämt som möts av mest skratt, Johan Grundén tappar sina väl upplagda storys precis vid poängerna och Hans Carstensen gör sig allt för lösryckt och långrandig greppar Oredsson micken och lyckas därefter med allt han åtar sig.

Att han varit delaktig i grundandet av vår inhemska stand up-tradition märks inte minst på approachen. Det handlar om att peka ut det absurda i tillvaron och uttala sitt hälsosamma förakt mot det samma.

En i grund och botten simpel metod för att håva in garv, men som kräver en livstid för att bemästra.

Just det har mannen i den fryntligt rosa kavajen gjort, och det är en ren fröjd att höra mästaren berätta om kampen mot sin egen överanalytiska hjärna samt om hur man bäst använder barnbarnen för att hämnas på sina egna avkommor.

Veteranens besvärade stämma och ängsliga uttryck ger en komisk överton till varenda mening.

Det förekommer till och med något så ovanligt som en lyckad ordlek om ”sådana där killar som tror att solidarisk, det är nåt man är med någon som är antingen solid eller arisk”.

Om huvudakterna håller denna nivå framöver kommer föreningen Gasta ha sin ekonomi såväl som integritet säkrad.