Med ett leende på läpparna kan man konstatera att arrangörerna till årets Rånock lyckats bygga ett fint område. Scenen är precis lagom stor och ytan för publiken att vistas på likaså.

Folk sitter på egna solstolar och på filtar. Det doftar av popcorn och grillat. Barn går omkring och äter remmar ur genomskinliga påsar.

Jag har verkligen försökt förstå fenomenet Lars Winnerbäck. Lyssnat på låtarna och läst de få intervjuer som finns publicerade med honom.

Det är nästan inget ljus på scen. Men Laleh kommer plötsligt ut, ensam, bankar på en av trummorna, hoppar ner och kastar en slängkyss mot publiken. Ler med hela kroppen.

Ibland beror det helt och hållet på var man kommer ifrån. Jag har nyss sett en Gävletrummis göra trumfills i fem sextondelstakt i en källare.

Det luktar svett och lite sprit längst framme vid sommarscenen. Sist ut - efter talangjakt, trollkonster, en hel del reklam och ett kort framträdande av Patrik Isaksson - kommer Kalle Moraeus.

Inledningsvis dras den Kaliforniska kvintetten med samma krux som hållit mig från att inkludera dess skivor i samlingen. Trummorna säger åt mig att mosha, men gitarrerna beordrar en att headbanga frenetiskt i hukad position med benen brett isär.

Om det är något eftervärlden inte kommer minnas Megadeth för är det Dave Mustaines sång.