”Tal till nationen” kallar han sin föreställning, Magnus Betnér. Inte så lite anspråksfullt kan man tycka. Tal till nationen är ju sånt som amerikanska presidenter brukar hålla, och så Göran Persson när han ville känna sig som landsfader.

Jag gillar anspråk. Jag gillar att Magnus Betnér rätt länge under onsdagskvällen i Konserthuset i Gävle uppehåller sig vid att lista varför olika amerikanska presidenter (ja se där är de) borde ha hängts för folkmord med start från Truman och fram till Clinton (fast just den sistnämnde är det svårt att komma åt enligt Betnér, det är ju det där med cigarren och det).

Jag gillar politiken. Jag gillar att Magnus Betnér driver med förbudssverige och finländska vapenlagar och pratar folkmord och häcklar socialismen (trots att jag inte håller med hela tiden).

Jag gillar upprördheten. Jag gillar att Magnus Betnér sågar alla slags religioner (grundprinciperna i de tre monoteistiska religionerna är ju samma, konstaterar han, kvinnor är dåligt, bögar är dåliga, abort är dåligt).

Jag gillar ärligheten. Magnus Betnér är med på tv för att dra folk till sina liveföreställningar säger han till exempel.

Jag gillar publikflirten som han inleder med, där han har ett klantigt Nordea-rån att skämta om och ett pressmeddelande från polisen där de tackar kvinnan och medborgarna som hjälpte till, var hon palestinier?, hade hon blivit av med sitt medborgarskap?, eller har helt enkelt Gävleoborgspolisen en lång väg att gå i sitt jämställdhetsarbete?, undrar han.

Jag gillar att man känner sig lite smart när man lyssnar på Magnus Betnér. Inte så jätte när han drar några sexskämt på slutet, men nästan till och med då.

Konserthuset är slutsålt. 800 Gävlebor är måhända inte hela nationen men de gillar också när Magnus Betnér talar till dem. Vi skrattar mycket.

Han verkar gilla det också, att folk lyssnar. Och skrattar.

Alla gillar. Bra så.