Jag ser den här två timmar långa spelningen lite som en paj. Och det handlar inte om pajkastning. Till saken hör att jag är väldigt förtjust i just paj. Men alla ingredienser är inte så himla goda var för sig när de rörs samman. Tänk bara en äggstanning. Men sen när den har varit i ugnen och allt är klart. Då är det så himla gott. Och det är gött att se Winnerbäck avsluta sin konsert med fanan så högt det bara går och publiken skrikande av en aldrig stillnande hunger efter mer.

Men fram till dess, fram till den färdiga delikatessen, så är det lite trevande. Eller rent utav spretigt. För att inte tala om den fatala inledningen av uppvärmningsmannen Andreas Grega, med någon slags pinnpåle till mikrofonstativ som tydligen är gjord i linoljad amerikansk valnöt? Och som han inte drar sig för att slunga med, likt en Roger Pontare i reggaetappning. Men oavsett detta stativ så känns inte musiken särkilt peppande för en publik som suktar efter Winnerbäck.

Så kommer han då. Den efterlängtade mannen. Och publiken skriker. Skriker glatt tills Winnerbäck sliter fram sitt nya material, låtarna från senaste plattan ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen”. Och de låtarna förtjänar en ångerfylld titel för det är en vild chansning han gör med detta nya och hårda sound som präglar de senaste låtarna. Och att de inte når fram lika självklart som de gamla hitsen tror jag inte beror på färskvaran. Det beror på känslan. Att både Winnerbäck och hans nya alster är iklädda någon slags arenarockskostym. En trång sådan. Som inte ger utrymme för hans tidigare textmässiga fullträffar.

Men så byter han riktning en smula, en bit in i konserten. Drar av den fantastiska ”Hugger i sten” och publiken skriker glatt. Igen. Försonas i denna förlösande vetskap att Winnerbäck inte lämnat det gamla för gott. För det hoppas jag att han aldrig gör. Jag hoppas att han ångrar sig gällande den nya stilen – och inte ångrar sig igen! Han får gärna stå på stora scener med ett pampigt proffsigt band och en grym ljusshow. Men det behöver inte ge avkall på hans en gång gitarrbaserade textsnitsiga låtar. Man får vara stor utan att bete sig som en rockstjärna. Man får gärna vara Lars Winnerbäck. Så som vi lärt känna honom.

Marie Björk