När Eskilstunas Torch tar på sig uppgiften att värma upp publiken inför kvällens huvudakt gör kvintetten det med en smittsam entusiasm. Den goda kemin inom bandet tillåter en livlig scenshow som matchar energin i musiken. De största urladdningarna står sångaren Dan Dark för, som med sin kraftfulla röst lockar allt fler nyanlända åhörare fram till scenkanten. Med ett vansinnigt bra gitarrljud och medryckande urval av låtar gör manskapet en minnesvärd insats.

Uppslutningen på Maxim har nått en imponerande mängd till dess att Ram från Göteborg tar vid. Gävlepublikens tendens till att stå på bekvämt avstånd och stilla lyssna kritiseras dock skarpt av vokalisten Oscar Carlquist, som med sin respektingivande uppenbarelse lyckas få en skara att bekänna färg. När en man med porrfilmsmustasch, motorcykelhandskar, pumpade överarmar och ölmage beordrar en att headbanga känns det naturligt att lyda.

Gängets traditionsenliga heavy metal är betydligt mer variationsrik än väntat. Man får känslan av att potentialen till betydligt mer avancerat instrumenthanterande finns tillgängligt, men finesserna har lämnats åt sidan till förmån för den rätta, råa, känslan. Ett initiativ värt att beundra.

Det är en fröjd att skåda det stora antal grånade turnétröjor som pryder åhörarna kvällen till ära. Att Udo Dirkschneiders karriär som hårdrockens mest originella sångare spinner över fyra årtionden och 23 studioalbum (11 med Accept och 12 med U.D.O.) syns tydligt på överkroppar i hela lokalen. När den kompakta lilla mannen gör entré till körandet av sitt eget namn står det klart att han ännu besitter mer pondus än genrekollegor med dubbla kroppsmassan.

Udo lämnar mycket utrymme till sina bandkamrater att glänsa, och gitarristen Igor Gianolas upprymdhet är svår att motstå. Inte ens när han beger sig ut på ett sexminuters solo tröttnar man på hans sprudlande glädje. När kollegan Francesco Jovino tar på sig solorollen vid sin rymdstation till trumset blir det dock mindre uthärdligt.

Vi bjuds på en utförlig show med generösa mängder Accept-låtar varvade med bandets eget material. ”Thunderball” går sömlöst över till ”Princess of the dawn” med allsång till följd. Det enda smolket i bägaren är att baskaggarna tar för mycket utrymme i ljudmixen, med resultatet att dessa dränker sången i de snabbare partierna. Men sådana petitesser verkar ingen bry sig om när konsertens slutskede väl inleds med ”Balls to the wall”.