Idag är vi alla amerikaner. Det är egentligen inte längre förvånande hur vi i popkulturen alltid rakt av köper det anglosaxiska konceptet. Ingenting i High School Musical är anpassat till svensk kontext förutom språket, som i och för sig är så fullt av plumpa direktöversättningar att man lika gärna kunde ha talat engelska. Tolvåringarna i salongen på Gävle Konserthus denna eftermiddag har antagligen fler referensramar kring hur det är att gå på high school i USA, än hur det kommer att vara när de börjar sjuan till hösten. Man undrar stilla om de vet att det med största säkerhet inte kommer att finnas en speakerröst i korridorerna varje dag, ingen kvarsittning, ingen kemiolympiad, ingen stor uppmärksammad audition till årets musikal. Och jag tänker att det är synd att vi alltid väljer den lätta vägen när vi ska försöka oss på musikal i Sverige.

I genrens hemland (just USA) är det ändå en levande teaterform, med både tradition och utveckling. Här i Sverige är det istället oftast synonymt med glättig underhållning, och om det inte är Grease eller Fame så har vi ingen aning. High School Musical känns som ett hopkok av dem båda, i en mer uppdaterad förpackning och med betydligt fler dramaturgiska mobiltelefon- och Internetinslag. Sång och koreografi är oklanderligt framförd. Det är unga förmågor - kanske morgondagens svenska musikalstjärnor, vi ser spela ut all sin tekniska förmåga. Eva Rydberg har gjort ett gediget jobb med regin. Det finns tempo och rörelse framåt, ändå undrar man när det ska komma igång. Många scenbyten med en fin dekor, men ska det aldrig hända något? Det finns liksom ingen story. Man får ha en viss förståelse för att målgruppen är ung, men hur långt ska curlingandet egentligen få gå?

Tror vi inte att våra nästan tonåringar av idag klarar av att få några riktiga problem gestaltade för sig? Det är ju så karaktärer utvecklas, och som åskådare lever man sig in i omständigheterna. Det är jättegulligt att alla är "tillsammans" och att "ingen får vara utanför". Och visst är det angenämt, att huvudpersonernas största problem är att de inte kan välja vilken av alla fantastiska begåvningar de besitter som de ska satsa på. Men frågan är om man inte hade gjort den unga publiken en större tjänst genom att krydda det hela med lite "feministisk tolkning av Romeo och Julia", eller något annat lätt problematiskt.

Emelie Lundin