l Mitt tarmsystem är mycket utvecklat. Så när Taximis solvarma folkmusik drar igång suger det ordentligt i min öluffartarm som omedelbart vecklar ut sig som en gaspipeline och slingrar sig ner genom Europa för att parkera i den grekiska arkipelagen.

Det är andra gången jag ser kvintetten och deras samspel i den grekiska folkmusiken, med alla dess knepiga taktarter, är så självklar. Christos Despeniadis guidar publiken genom 9/8-delstaktssånger med följande förklaring: ”Så här räknar man: Anders Anders Anders Andersson”. En pedagogisk lektion som varje Svensson, eller Andersson, begriper.

Det unika med den grekiska folkmusiken är landets geografiska läge, en bro mellan öst och väst. Och visst är det så, ibland låter det som en exalterad Kustaricafilm från forna Jugoslavien, ibland låter det som ormtjusarmusik från Främre Orienten. Men oftast är det blandningen däremellan som gör musiken så bra.

Sättningen med två bouzoukis, fiol, gitarr, klarinett och några andra instrument är en enda levande organism i restaurangen och i andra set vågar några modiga kvinnor i publiken lämna borden för att dansa långdans. Det är en vacker syn och Taximi ser nöjda ut på scenen.

Det bästa med Taximi är att de transporterar en till en annan plats. Det sämsta är att det är en illusion när musiken tyvärr tystnar. Den starka effekten har den här musiken på mig.

När jag går ut i vintermörkret efter konserten sätter jag på mig handskarna och håvar in mitt välutvecklade tarmsystem och tänker att i år borde jag banne mig öluffa igen.