Hon berättar hur hon står med huvudet över badkaret, håret fullt av spya och brallorna nere vid knäna eftersom hon ätit laxermedel innan hon drack häxblandningen och hur det kommer en in kille som tänker en röv (på bred värmländska) och drar ner sina brallor och börjar jucka.

I Konserthuset i Gävle skrattar folk åt Mia Skäringers berättelse, de skrattar och slutar först när hon fortsätter med att säga att hon inte reste sig upp och sa nej, inte ringde polisen och sa hallå jag håller på att bli våldtagen här, utan att hon tänkte ja, nån vill faktiskt ha mig.

Det är så hela kvällen. Mia Skäringers föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” är både väldigt väldigt rolig och drabbande på samma gång. Skrattet och gråten har alltid haft nära varann i Mias värld som det står i beskrivningen. Jävligt nära, faktiskt. Nästan jobbigt nära.

Samtidigt är det ju så att rolighet utan tyngd i botten blir väldigt ointressant väldigt fort.

Med Mia Skäringers djupt allvarliga grundton, om självkänslan som inte fanns där, om självföraktet som hela tiden ligger och lurar i bakgrunden, blir Dyngkåt och hur helig som helst mycket mer intressant än många andra shower med roliga människor. Den blir egentligen mer sorglig än rolig. Trots att vi skrattar hela tiden.

Och vi känner igen oss, alla tror jag, i idén om att man borde ha ett liv som på film men hela tiden kommer den fula verkligheten och förstör (samma verklighet som till exempel gör att en recensent måste störta ifrån en föreställning innan den är slut för att hinna skriva klart innan deadline, skulle aldrig hända i filmen om mitt liv).

Nu är jag evinnerligt tacksam över att Mia Skäringers liv inte är som på film. Det gör sig så väldigt bra på en scen såhär. Och en kvinna som helt modigt inleder sin föreställning iklädd bikinin hon köpte som 20-åring måste man ju bara älska.