Trots en till en början gles publik levererar Gasoline Queen lika entusiastiskt som alltid. Bandet har utvecklats från ett mer renodlat sleazeband till att framföra bredare rock, med både rena partylåtar med tydliga refränger och tyngre material i repertoaren. Gitarristen Mike Spider är en show i sig och drar med sin energi, som aldrig tycks ta slut, till sig flest blickar från publiken. Medlemmarna är ärligt glada över att få stå på scenen och sista låten Gasoline Queen, ”hyllningen till oss själva” enligt sångaren, drar fram mest ös från både band och publik. Gävleakten kan inte gå annat än framåt.

Kvällens huvudakt, Electric boys, är ett band som gått helt förbi mig, främst på grund av att debutalbumet ”Funk-O-Metal Carpet Ride” släpptes hela fyra år innan jag föddes. Förutom några låtar på Spotify och en titt på nämnda skivas omslag, där det scarfbeklädda bandet tittar fram bakom ett sunkigt photoshop-lager, är jag helt obekant med bandets udda kombination av glam, funk och rock. En genre som av förklarliga anledningar inte riktigt slog igenom.

Det rutinerade bandet ger en det man förväntar sig, aningen förutsägbara till en början med ändå ösiga – trots en basist med skräckinjagande fläta och en proper svensson till trummis. De gamla hitsen drar fram jubel hos både äldre och yngre i den blandade publiken, som även lyckas dansa till bandets funkrock. Musikaliskt är det inte så mycket mer än upprepningar, en ständig basgång i varje låt. För att uppskatta bandet måste man uppskatta just det ständiga svänget men för mig når det inte ända fram.

Det är trots det en underhållande show, fylld med den alltid lika coola sångaren och gitarristen Conny Blooms avancerade solon. Endast det faktum att han i stället för att hämta sina gitarrer får dom kastade till sig över halva scenen säger en del om hans välförtjänta rockstjärneattityd.

Hanna Eriksson