Ensam med en akustisk gitarr låter han förvånansvärt stort och fylligt och känns otroligt trygg. I ”Screenkiss”, som handlar om att bli kär i någon ouppnåelig som bara finns i tv-rutan, kommer Jönssons gråtande röst allra mest till sin rätt. Den rymmer så mycket smärta och är hans stora styrka.

Efter en handfull låtar är det dags för kvällens huvudartist Teo Bolero. De är dubbelt så stora som Adora Eye. Christer Jäderlund har nämligen sedan en tid tillbaka Per Mählby med sig. Två röster och två akustiska gitarrer visar sig lyckat. Pelle Mählbys gitarrplockande och överstämmor på sången lyfter verkligen många av låtarna.

Bäst är förstås den stora hiten ”Dance with me” som jag har kommit på låter smakfullt lik Paul Wellers mästerverk ”All on a misty morning”.

Spelningen sviktar dock lite med några småfel här och där och låtmaterialet är av lite varierande kvalitet. Inte så många hade nog gråtit om man till exempel skippat ”Good morning world” som inte passar sig i den här formen.

En snygg detalj är att nye arrangören Per Strandman påpassligt slänger på Springsteens ”Mansion on the hill” i pausen mellan artisterna. Nebraska passar superschysst på Rockbaren, som är lagom stort och inrett med kandelabrar som skapar mysig stämning. Det har alla förutsättningar att bli en riktig succé, bara det kommer lite fler än det trettiotal som var på plats i går.