Thomas Järvheden testade hur som helst med anledning av Earth hour. Inte en hel timme, men några minuter åtminstone, en fin improvisation som var en av kvällens roligaste delar.

Thomas Järvheden är en av Sveriges scensäkraste komiker; han ser väldigt trygg ut där framme.

Även om komiker har roliga skämt, kan jag skruva på mig om nervositeten bryter igenom, men med Thomas Järvheden behöver man inte tänka på att skratta artigt.

Han pratade om att få dottern i tid till skolan genom att leka att en hund brinner upp annars, skräcken för att behöva äta bajs i en fastnad hiss, drev lite med vår fotograf Jörgen ... men bäst var hans monolog om fejkrösterna som används i tv när anonyma personer ska tala ut i släckta rum. Hur skulle Ernst Billgrens märkliga röst låta i en sådan situation? Förmodligen såsom Thomas Järvheden imiterade.

Alla komiker ska ha sin grej – om de är tjocka skämtar de om det, om de är invandrare drar de rasistskämt, ja, ni fattar – men Thomas Järvheden har inte så mycket udda att komma med.

Men gitarren är, i brist på fetma och annat hemland, hans grej. Och musiken är kvällens svagaste del.

Han skämtar om att ingen buar åt U2 för att de spelar låtar som publiken redan har hört. Thomas Järvheden är inte Bono. Hans låtar är roliga första gången man hör dem, men har inte de musikaliska kvaliteter som krävs för en andra lyssning.

Järvhedens akt var Gastas första arrangemang på Spegeln, och det var roligt att se Gävles stå upp-förenings egna komiker, som Gerda Bylund, få kliva fram inför en storpublik. Att det var Gasta som stod som värd för kvällen, och inte ett turnerande komedipaket som Big Comedy, ser jag som ett plus i kanten.