Christer Lindarw verkar förstås inte helt vild över konkurrensen. Han gör sitt bästa för att bitcha ut Babsan genom dörren, godmodigt men vasst. Vid showens slut ska det visa sig att Babsan är überbitchen, medan Christer Lindarw fortfarande helst håller sig till bedagade divor.

Men stora delar av föreställningen blir jag helt enkelt inte klok på.

I ett av de inledande numren klär någon ut sig till Christer Sjögren och mimar. Man har bytt ut refrängen ”I Love Europe” till ”I Love Orup”. Möjligen skulle det vara fnissigt kul som idé.

I alla fall som en idé på en väldigt, väldigt sen och flabbig efterfest. Men när den omsätts i praktiken är det svårt att kikna av skratt.

Något nummer senare är Alexander Bard visserligen lite rolig som hoppande Hitlerjugend-Skurt, men det är han ju i verkligheten också. Mindre roligt är det när han ganska omotiverat och väldigt platt kommer i kortbyxorna.

På samma sätt ser Babsan lite rolig ut när hon klär ut sig till en groteskt överdimensionerad Pavarotti. Mindre roligt måste det vara när hon finner sig själv i en sketch utan poäng. Man undrar liksom hur de har tänkt.

Så när Babsan bara är ”sig själv” så har hon ganska lätt att lyfta komiknivån ett par snäpp, bara genom att vara en skicklig estradör. Hon går ut i publiken och gör ett stå upp-nummer. Eller snarare ett sitt ner i en snubbe i publikens knä-nummer. I princip går det ut på att hon drar ett par fräckisar.

I vanliga fall skulle jag här ha börjat undra vad redaktörn tänkte på när hon skickade en medlem i föreningen ”Förbjud Buskishumorn” på ett sådant här spektakel.

Men den här gången var det ju jag själv som var redaktörn, så jag försöker hitta något försonande. Och, tja, det var ju en snygg show. Det var snygg dans och snyggt ljus. Kreativa kreationer.

Formmässigt såg det väl bra ut. Och det var ju ”lite fart och lite fläkt”, som fotografen sade.

Men den här humorn är verkligen i saggigaste laget.