Ibland är en musikkväll mycket mer än ljudet från ett band på en upplyst scen. Det är sommarpremiär på Holmarnas Folkets Park och inramningen kan inte bli mer ”Folkets parkig”. Nedcabbbade bensinslukarmonster glider omkring i Skutskär. Det doftar hägg runt parken. Junis skymningssol klamrar sig fast länge över horisonten och tvingar de grönskande träden att kasta långa skuggor som sent, mycket sent på kvällen, ger upp och omfamnas av mörker.

Det är i kväll jag slutligen till fullo förstår vilken enorm tillgång Micke Finell, saxofonist i Refreshments, är för orten. Han är motorn och hjärtat som får Skutskärs nöjesliv att snurra.

Och när det gäller vänlighet bland Parkens personal är det samma toppbetyg som för Borlänges P&L. Nyfiket ställer jag frågor och glatt får jag svar. De höga popplarna är från 1891, på plats en hel generation innan Parken byggdes. På 1500-talet låg ett örlogsvarv en bit bort härifrån. Ja, folk är genuint vänliga.

Inne på området inser jag vilken amatör jag är. Många går i varma jackor, några har toppluvor. En kvinna har till och med sockor över sina tunna sommarskor. Det är smart, under kvällen blir jag både myggbiten och frusen. I väntan på att bygdens hjältar ska börja spela pratar jag semesterresor med en trevlig främling, det kryllar av såna här. Hon ska till Turkiet och det är dags för mig att gå mot scenen.

Jag har sett Refreshments många gånger, men aldrig på hemmaplan. Jag kan formeln utantill, men ett gig på Konserthuset är inte alls samma sak. Här pardansar man framför scenen, buggar och dansar tryckare. Det är som att förflyttas till ”Sista natten med gänget”. När jag hör bandets ”Cadillac Rock” tänker jag på de femtioåriga gubbarna som halsade öl bredvid en amerikanare på parkeringen innan de gick in i Parken. När Johan Blom sjunger ”Good News Travels Fast” tänker jag på en indietjej som jag sprang på tidigare under kvällen. Jag hade inte sett henne på flera år, hon hade varit riktigt sjuk, men var tillbaks i ett sprudlande liv, good news. Bandets nye gitarrist, Jonas Göransson, har ett skönt vasst sound i gitarren, den hörs bra ända bort till damen som står och steker hamburgare.

Såhär fortsätter kvällen, jag vandrar fram och tillbaka, blir helt uppsugen av Parkens atmosfär och dess människor. Så när The Boppers kliver på inser jag att jag inte haft såhär roligt i en park sedan jag slentrianplankade in på Hofors Folkets Park som minderårig – via hålet i staketet bakom uterinkens sittläktare. Efter 33 år kan Boppers sin sak. Även om det börjar bli rynkvarning på dem, så sitter stämmorna som ett smäck och liveljudet låter i det närmaste som på skiva. Mörkret har lagt sig nu i Parken, men publiken dansar, gör åkarbrasor och går omkring för att hålla värmen. Och är på glatt sommarhumör.

Ibland är en musikkväll mycket mer än ljudet från ett band på en upplyst scen.