l Det är så smockfullt som det bara går på Smedsgården i Sandviken, i parken, eller trädgården, till ett gammalt bruksmuseum. 400 personer går det in här, men det är faktiskt ännu fler som lyckas få en skymt av The Intruders och John Lindberg Trio. För en del av dem som inte kommer in står troget kvar utanför insläppet och tittar. Och när det är fullt här inne på gården, då är det verkligen fullt. Själv står jag under halva The Intruders konsert upptryckt i en syrénbuske.

Samtliga i trion spelar, eller har spelat, med Jerry Williams. Så det ger en hint om vad de spelar för musik, och de börjar med att infria publikens förväntningar med pubrock. Men efter ett tag slår de in på en avstickare som för dem allt längre åt oförutsedda håll. När de spelar en serie låtar av Frank Zappa blir de allt mer av en powertrio. Det låter stort. Basisten och sångaren börjar sjunga stämmor och gitarristen kör blixtrande solon med wahwah-gitarr. Med det spåret inslaget är det nästan oundvikligt att de till slut hamnar i Hendrixland, så konserten avslutas följdriktigt med en cover av Fire. Vid det laget har jag hamnat längre bak i trädgården, mellan ett litet trädgårdsland och en bärbuske. Under parasollen sitter folk på träbänkar och i solstolar med en varsin öl i näven och har det lite gott.

Strax därefter går solen i moln och det blir lite kyligare. Arrangören Ingemar Dunker tittar oroligt upp på himlen och säger att om det blir regn, då måste vi avbryta nästa konsert. Det blir inget regn! ropar en besökare besvärjande.

Det blir det inte heller, men lite svalare.

När John Lindberg Trio går upp på scenen finns det inte längre någon i publiken som bryr sig om det. Det verkar som att det håller på att utvecklas en John Lindberg-kult kring den här hårdjobbande gästriketrion. Medan de ännu kollar ljudet möter jag en tjej bredvid scenen som tittar trånande på några JLT-tröjor som finns till försäljning på Smedsgården. Hon har redan två JLT-t-shirtar, men hon är sugen på en munkjacka också.

Och när de väl stampar igång sin show så sitter tjejerna längst fram och sjunger med i varenda vers.

JLT spelar old school Rock´n´Roll och Rockabilly med distade gitarrer. Basisten spelar förstås på en kontrabas och låter solbrillorna sitta på under den bakåtstrukna luggen under hela konserten.

Det som imponerar mest med den här trion är att den är så fantastiskt effektiv. Det finns inga döda punkter. Inte en enda gång tappar de publikens intresse, utan låser helt enkelt fast dem i twistande på stället, vare sig det sker stående eller sittande i bänkarna. De lyckas till och med få det att se lätt ut.

Och inte verkar det som att kulten kommer att avta. Ett av de bästa numren är en kommande låt som är nästan The Hives goes rockabilly-lugg, komplett med driviga break och Little Richard-skrik.

Stefan Westrin