Ibland beror det helt och hållet på var man kommer ifrån. Jag har nyss sett en Gävletrummis göra trumfills i fem sextondelstakt i en källare.

När jag efter det får se The Poodlestrummisen veva loss på sitt stora trumset känns det bara stolpigt. Kicken, känd i media som schlager-Carolas date förra året, svänger lika mycket som en stubbe i granskogen.

Men nu handlar inte The Poodles om avancerad Meshuggahteknik. Musiken är folkhemsmetal, det är därför man inte ser Klubb Wastelands trogna publikskara i Heartbreaks källare. Inledningsvis river The Poodles av tre snabba rökare och framför scenen är det tjockt med folk. Sångaren Jacob Samuel piskar med folk i allsång och klappa händerna-övningar.

Han är född till estradör och skulle definitivt kunna smyga in som ett wild card den dag Anders Lundin abdikerar som programledare för Allsång på Skansen. Men efter tre inledande rockstänkare blir det två midtempolåtar och då tappar en del av youngsterpubliken intresset.

Sedan händer något underligt på schlagerrockarnas turnépremiär. Jag vet inte om det blev något tekniskt fel, om Jacob Samuel var tvungen att vila sin falsettansträngda hals eller något annat. Men plötsligt får en allsångshungrig publik en lång, mycket lång, instrumentallåt serverad. Först med ett utdraget gitarrsolo av Henrik Bergquist, sedan ett trumsolo av Kicken, som är i Peter Criss-klass. Det är det konstigaste jag hört i Heartbreaks källare.

Men sedan är sångaren med på banan igen. Jag gillar ”Seven Seas” tyngd, och visst har de en del godbitar i bagaget – ändå känns bandet som en Spinal Tap-spinoff på Iron Maiden. Eller om vi byter genre: Ett Rutles mot The Beatles. The Poodles känns lite för plojiga, lite för inställsamma och lite för pastischmedvetna för att någonsin tas på allvar av hårdrockpubliken. Men med en publik på Sun City som lika gärna lyssnar på Salem al Fakir eller Kent fungerar de alldeles utmärkt.

Det beror bara var man kommer ifrån.