För det är väldigt elegant. En fiol och en cello virar sina stämmor kring varandra, ett dragspel kommer in från sidan och trummisen sitter ständigt beredd med en vibrafon. Tjejerna som spelar stråkinstrument kommer då och då in med fantastiskt snygga, enkla körer. Ane Brun själv sjunger på ett sätt som ibland påminner om Dolly Parton: ljust och med ett tjusigt litet sparvaktigt vibrato.

Allt är bara helt, helt rätt. Men på något märkligt sätt når låtarna inte riktigt fram, det är lite som om man såg dem genom ett plexiglas. Det är vackert, men bara så.

Med de här förutsättningarna borde det vara fullkomligt hjärtslitande. Kanske är det bara Anes låtar som i sig själva är lite anonyma.

De två bästa numren är talande nog båda covers och kommer på slutet. Eurythmics ”It´s allright (baby´s coming back)” och Cindy Laupers ”True colours”.

Stefan Westrin