Att det hela är beläget strax utanför Å-krogen och därmed även alldeles intill ån behöver knappast tilläggas.

Dag ett av tre går i tribute-bandens tecken. Emerald som tolkar Thin Lizzy är först ut och snålar inte med spelglädjen. Åtminstone inte den halvan av bandet som spelar gitarr. Man slås av hur lättigenkännligt soundet är, och därmed också hur skickliga Lizzy-tolkare Emerald är. De spelar hit efter hit och avslutar med ”Cowboy song” och givetvis ”The boys are back in town”. Två män i publiken äntrar scenen; den ena för att sjunga, den andra för att spela luftgitarr. Succén är ett faktum även om texten till den sistnämnda låten borde ha studerats en aning noggrannare.

Ace of DC låter även de lite orepade, men det har förmodligen mer att göra med att förlagan tillhör världens tajtaste i sin genre än det har att göra med bandets egen kondition. Sångaren får kämpa på rätt bra men låter på pricken som Bon Scott, vilket såklart är härligt. Responsen från publiken när introt till ”TNT” går igång får nog fler än undertecknad att tänka att det här med tribute-band nog inte är en så dum idé ändå.

Något mer tekniskt avancerat och något mer stjärnstatus blir det då Créme de la Cream med Clas Yngström och Max Schultz visar sig. Flera av låtarna som spelas återfinns på Creams klassiska liveplatta och dessa tillhör konsertens bästa. Tyvärr är ljudet vid det här laget inte det bästa och spelningen känns lite långrandig, speciellt ställd mot de två tidigare bandens lite mer allsångsvänliga upplägg.

När mörkret så lagt sig på allvar har vi kommit till kvällens sista akt, Sator. Man känner sig rätt mör efter tre band på fem timmar, men det verkar jag ensam om att tycka. Det faktum att Sator är det band som det är överlägset mest liv i ikväll kan vara anledningen till att det är så tjockt framför scenen. Att förfriskningarna börjar sätta in en annan. I vilket fall är det en fin avslutning på en dag som nog inte gjorde någon besviken.