l Jakob Hellman har återuppstått och tagit sig till Gävle. Det känns nästan som ett privilegium att befinna sig på plats, även om man, som undertecknad och förmodligen några till, är yngre än mästerverket ”...och stora havet”. Detta verk framförs alltså i sin helhet, men med en omvänd låtordning.

Hellman själv föreslår att de kanske bör spela låtarna lite långsammare för att få dem att räcka hela timmen och det känns faktiskt som att någon eller några i bandet tar detta på allvar, för ibland är tempot lite väl segt.

Detta är dock det enda problemet med en i alla andra avseenden kanonspelning. Det rycker i benen och i ansiktet på stjärnan, som menar att de gör en alldeles speciell spelning. Eftersom alla deras spelningar är speciella. Det är kaxigt, men aldrig arrogant. Ibland blir han själv överraskad av var i låten han befinner sig, men det blir charmigt snarare än ett störningsmoment.

Bäst är stråkarna i ”Tårarna” och den spontana applåd som uppstår då Jakob Hellman sjunger raden ”Visst ser jag ut som en poet?” i avslutande ”Avundsjuk på dig”. Den applåden förtjänar han. Med råge.

Magnus Mjöhagen