Hettan i publiken, packade som jobbpendlare i Tokyos tunnelbana i rusningstid, är tryckande. Det går knappt att ta sig fram bland två generationer fredagsfirare. Orsaken heter Nationalteatern.

”Kom ihåg, skvallerbytta bingbång sitter som på nålar, ett tu tre är bängen där och trålar”. Det klassiska proggbandet inleder med rockiga ”Bängen Trålar” och klasskampen de skrev om för snart fyrtio år sedan är lika aktuell, nej – ännu mer aktuell nu än då.

Sången på den här scenen kan vara ett problem, men i kväll hörs Ulf Dagebys och Mattias Hellbergs sång bra. Och det är ju de klassiska texterna man vill höra, de lättillgängliga fraserna som sammansatta bildar ett samhällskritiskt djup som Sveriges nutida pop- och rockkompositörer inte kommer i närheten av.

Det ska väl vara hiphopparna som har nåt att komma med när det gäller såna texter. I andra låten, ”Kolla Kolla”, sjunger hela publiken med i refrängen, gammal som ung. Det är ännu en styrka med Nationalteatern, den självklara allsångsvänligheten i deras sånger gör publikens deltagande till en förtäckt politisk manifestation.

Den tredje styrkan Nationalteatern besitter är att gammelgubbarna fortfarande rockar hårt med tunga gitarrer och håller ett partyvänligt tempo. I kväll låter ”Vi Fortsätter Spela Rock’n’roll” väldigt bra och just där visar Göteborgsbandet att själva musiken är svårare än gemene man tror, låten består nästan av lika många olika partier som Bowies ”Ashes To Ashes”.

Jag ser nästan ingenting av spelningen, trängseln är för trång och publikens längd är för lång, så mina 178 cm är tacksamma att ljudteknikern verkligen fick till det. Och det är inte alls så dumt att på avstånd bara höra klassiker som ”Jack the Ripper”, ”Barn Av Vår Tid”, ”Livet Är En Fest” och mycket annat. Just ”Livet Är En Fest ” måste nog vara en av de mest missförstådda låtarna i svensk rockhistorik. Här står alla från småberusade till halvpackade och sjunger med i nåt som verkar vara den perfekta fredagspartylåten, när det i själva verket är en kritisk, sorglig och uppgiven låt om helgalkoholism som inte leder nån vart.

Men sådan är Nationalteatern, de är kamouflerade till ett partyband på 2000-talet, men för fortfarande ett gerillakrig mot regeringar som ökar klassklyftorna mellan människor. De behövs därute.

Erik Süss