Showens bredd befästs redan i den stund akrobaten Henna Kaikulas balans- och vighetsnummer lämnar över till klassiska, dock tämligen imponerande, korttrick utförda av John Houdi. Men riktig fart tar det när spanjorskan Marilen Ribot äntrar scenen för att dansa flamenco, ackompanjerad av ljudeffekter som hon med stark karisma och en dominant blick får publiken att stå för.

Absurd kedjereaktion

När hennes akt går över till att hantera tjurfäktning startas en absurd kedjereaktion som fortsätter med Jan Unestams pittoreska fakirkonster och i andra akten kulminerar i den sammes bisarra smältdegel av strupsång, komik och svärdssväljande. Innan dess hinner även Wellton själv bjuda på en hög nivå av jonglerande och Henna Kaikula återvänder med en fyllebalett som inte känns så värst imponerande efter hennes inledande uppvisning.

Trollkarlen John Houdi bjuder sedan upp publiken på scen i ett nummer som består av mer ståuppkomik än magi. Med buktaleri och en knivskarp sarkastisk ton som sömlöst växlas över till folklig bondkomik utgör han en sprudlande scenpersonlighet som överglänser regissören själv. Ett pris jag misstänker att Johan Wellton betalar med ett leende.

Med två uppvisningar vardera bjuder ensemblen på en minnesvärd föreställning som såväl överraskar som underhåller.