Två band med influenser från den östeuropeiska klezmermusiken har hittat till Musikhuset. Jag kan faktiskt känna lukten av folkmusik med dragspel, fioler och ståbas väntandes på scenen.

Först ut är trion Tzietel, som släppt en skiva med samma namn, som kör lite traditionella toner. Det får mig att minnas den gamla barndomsserien Katitzi som jag tyckte så mycket om när jag var liten. Katitzi var en romsk flicka, hänvisad att vandra på vägarna med sin familj.

Och lite som ett barn funderar jag över omöjliga historiska skeden.

Jag fryser ganska mycket och håren på armarna står upp.

När musiken är som bäst så klagar den och stakar sig lite. Och när någon låt har komponerats med sång så är det en stadig kvinnoröst med passande djupa toner.

Med Räfven från Göteborg blir det folkpunkigt. Vilket tokskönt gäng redan ifrån start. På scenen och utanför. Uppe på högtalare och nedanför. Räfven har spelat runt om i Sverige och halva Europa och detta är första gången i Gävle. Deras musik på sin skiva Svensk kultur beskriver dom som en kommentar till Sverigedemokraternas syn på vad Sverige är och deras uppdelning i ett vi och dom.

I rutiga kostymer och med en jäkla taktkänsla bildar Räfven en liten armé på fem personer, och ibland sex när en kvinna med trumpet smyger sig in. Vanligtvis är dom ett åttamannaband. Då och då är det svårt att både se och höra hur många dom är på scenen. När hela gruppen ropar, och stampar i golvet känns dom som det dubbla antalet medlemmar.

Jag vet inte riktigt var jag är någonstans. Och det är en glädjespridande känsla.

Är jag på en energisk punkkonsert? Är detta gatumusikanter under stressig mellandagsrea? Eller har jag helt enkelt hamnat på en dockteater med förställda röster och dramatik?

Svaret är att jag på ett overkligt sätt är på alla dom ställena samtidigt.

Därför måste det bara vara så att en femma i betyg är vad Räfven ska ha!