Man vill ju inte verka okritisk.

Inte för att jag tror att de som brukar läsa de här sidorna brukar tycka det heller, läsarrektionerna brukar i så fall snarare väga mot att jag skulle vara överdrivet kritisk men i alla fall, i just fallet Veronica Maggio finns det viss risk att min fandom går ut över min kritiska distans.

Så jag sitter och försöker hitta fel i den här konserten, trots att jag sitter med världens spänningsklump i magen och har typ frossa för att det är så fantastiskt.

Är hon inte lite väl hes för konsertens bästa? Det är näst sista konserten på turnén, hade det möjligen varit ännu mer pepp kring allting om det hade varit en konsert i början av turnén i stället? Och: är det inte lite fånigt att alla måste sitta ner och lyssna på någonting som så uppenbart är dansmusik?

Sen bestämmer jag mig för att skita i allt det där. Det spelar ändå ingen roll. Det finns ändå ingen annan som kan göra det här så här bra. Och vad spelar det för roll att rösten är lite hes om hon kan uttrycka en hel värld med den.

Förutom Håkan Hellström finns det ingen annan sångare/sångerska i Sverige som så utan minsta ansträngning ställer lyssnaren vid sin sida för att se vad hon själv har sett och uppleva vad hon själv har upplevt. Då kan man inte sitta som en annan gymnastikdomare och leta små tekniska fel. För det är ändå helt perfekt, 24-karatig popmusik.

Och egentligen gör de ingen jätteapparat av det heller. Det är bara en sjukt bra ljusshow, ett riktigt tight band och Veronica själv som sjunger sina låtar i ett svart fodral uppflugen på en medhörningsmonitor och försöker se ut som världens coolaste person. Hon lyckas rätt bra.

Det är först vid sista extranumret som ett fullsatt konserthus får nog och reser sig upp som en man för att studsa ut allt det där studset som lagrats i deras kroppar medan de försökt sitta stilla under en hel Veronica Maggio-konsert.

Och Veronica sjunger ”Jag kommer”.

Och jag själv dör en smula.