Inför ett fullsatt Konserthus ståtar ett draperi med en Walt Disney-jultomte på väg mot månen med släde och renar. Siktar mot stjärnorna gör bandet på scenen och de når dit. Basisten Jocke berättar att det är nionde julen som man bjuder in till en rockande afton. För mig är det femte gången jag recenserar denna julshow och jag hoppas på ytterligare tillfällen.

Refreshments godmodiga gung passar förtvivlat bra in på julen med dess godhet, känsla för traditioner och frid.

I år har det kallats på förstärkning i form av Eva Eastwood,det blonda yrvädret från Örebro. Hon har en ljuv blommig klänning och är som garnering på tårtan med sin ljusa röst. Den främsta rösten i bandet har annars Johan Blohm, boogiewoogiepianisten som ibland närmast påminner om sammetsrösten Jim Reeves.

Micke Finell har god hjälp av Christmas Horns som heter Kaj Sundkvist och Jakob Norgren, en fena på rykande rocksax. Det blir mäktigt tryck då tre saxofoner ljuder från botten av sina hjärtan. Jocke har utvecklats till en showman med tomteluva på ståbasen, allt för konsten.

Eva bränner till i ”Lyckost” där hon visar sina 50-talsrötter. Ibland visar man en reflekterande sida som i ”Dear Santa”, inspirerad av den pågående depressionen i USA och barnens hjärtskärande önskelistor som innehåller mat och kläder.

Den akustiska delen med låten om Jesu födelse visar också en mer inspirerad, vekare sida av bandet.

Men sedan blir det fullt ställ med blues av Chuck Berry där gitarristen Johan Göransson gör en övning under sitt solo som skulle göra min yogalärare Mattias imponerad. Sladeklassikern ”Merry Xmaz everybody” sitter som en tomteluva.

Motvilligt inser jag att ännu en julshow går mot sitt slut då crescendot blir ”Run, Rudolph, Run” och hela salongen står upp i bänkraderna.

Det är bara att konstatera att det blir ingen riktig jul utan Refreshments i år heller.

Per Agne Eklund