Har jag hamnat på Kiviks marknad? Det är känslan som infinner sig under konserten med Gunhild Carling och hennes Big Band.

Visst, det är ös och showmanship och den gigantiska varitén (bestående av flera ur familjen Carling) gör allt för att underhålla oss i publiken.

Vi bjuds på storbandsjazz, swing och kompententa musiker. Det gillar jag. Men ... folk som steppar, jonglerar med käglor och ringar, går på styltor, balanserar på pinnstolar ståendes på flaskor etcetera. Hör inte det hemma på en cirkus i stället för i ett konserthus?

Det känns som jag är i Twilight Zone. Ungefär. Gunhild Carling hinner under tiden jag är på plats i Gevaliasalen göra fler klädbyten än Madonna på sin ”Confessions” turné. Hon är grymt läcker i alla kreationer och jag skulle vilja se och höra mer av henne i stället för att kolla på trollkonstnärer (Charlie Caper) och folk som dansar Lindy-hop. Finns säkert andra på plats som inte delar min åsikt men det köper jag. Samtidigt som några i publiken garvar åt tramsandet på scen tittar jag på klockan.

I ”Over In The Gloryland” (melodi: Och så gör vi mål Igen) tar Gunhild av sig den vita boan och jazzar med hela kroppen samtidigt som bränner av ett rökigt solo på sin trombon. Mer sånt! Dock låter fröken Carling aningens stressad i sitt mellansnack på klingande skånska. Som att det måste hända saker precis hela tiden.

En tjej ur ensemblen, Sandra Klack, gör en improvisation av den kända och numera bortgångna amerikanska danserskan Josephine Baker. Dansen får mig att tänka på Ika i rutan. Ett program som SVT visade i slutet av 1980-talet. Tänk er en spattig tjej som har dragit i sig tio koppar kaffe på raken och vad det gör med henne.

Nej, det här var inte riktigt min grej.

Jonny Hjortfors