Vid den tiden profilerades Raw också som en arena för just rå och ofta grabbig humor på teman som att supa och knulla. I dag har de tvättat bort den stämpeln och varumärket Raw står istället för varierad humor och aktuella ämnen. Vi ska återkomma till Mårtens mentala status men i första akten sätts ljuset på hans kollegor.

Kodjo Akolor känns igen från "Morgonpasset" i P3 och mjukstartar innan han rockar loss på temat fisar i förhållanden. Det är en utdragen rutin, men då den handlar lika mycket om relationer som metangas får han en bredd att fånga upp publiken med. Trots ämnesvalet undviks den billigaste sortens poänger och när komikern mot slutet snackar om krograggandets absurda regelverk lyser han som starkast. Amerikanen Flip Schultz är därefter precis lika fryntlig och passivt aggressiv som man minns att han var 2009 då han brädade Pablo Francisco på Estraden. Flip reflekterar över det svenska språkets vokaler innan han dyker ut i publiken och inleder en serie skämt om äktenskap. Kulmen nås i en oförglömlig imitation av Stephen Hawking som skäller ut hustrun inför skilsmässan.

Att ta vid efter en chef som Flip är inte ett lätt jobb men Messiah Hallberg gör ett värdigt försök att ta upp tråden. Den dryga stekarstilen som ligger till grund för rutinen skulle gärna få vara ännu mer framträdande. Den bästa biten behandlar överklassens kamp mot rasism via bekväma medel som Facebook medan anförandet om Downs syndrom mest är pinsamt.

Efter pausen kör Måns Möller igång en akt som i sin struktur påminner väldigt mycket om de inledande segmenten i amerikanska late-night talk shows. Frustration över orimliga dagisfröknar varvas med hånande av Costa Concordias kapten och funderingar kring Kim-Jong Ils efterträdare. Det är ett format som Måns hanterar galant och jag har sällan sett honom så här skarp i tv-sammanhang. När Mårten Andersson själv därefter intar scenen överraskar han med en ingående bit om hur han tagit tag i sina alkoholvanor och samtalat med en terapeut. Desto mer seriös Mårten är i sin framtoning och sitt ämnesval, ju roligare är han. Imitationen av Zlatan som på egen hand försöker läsa in sin självbiografi som ljudbok övertygar också om att Mårtens hjärna lever och frodas.

Avslutningen med Marika Karlsson består av vardagliga observationer och en slags munter cynism. Hon lyckas få mig intresserad av Ullaredsparet Rose-Marie och Kjell som jag tidigare aldrig hört talas om och briljerar med en jämförelse mellan Timbuktus hämndlåt "Resten av ditt liv" och andra mer typiska arga raptexter. Vid föreställningens slut kan man konstatera att Raws koncept aldrig varit bättre än nu.