I Joel Almes musik finns en längtan till en annan plats, men framför allt kanske en annan tid. I låtarna från nya plattan ”A Tender Trap” är detta mer påtagligt än någonsin. Det är heller ingen hemlighet, snarare låter han sig gärna och gång på gång utveckla denna historia på olika vis.

Med låtar som ”The Clouds”, ”Always n my mind” och ”Everything Blows Away” berättar han om sin hemlängtan till barndomsstaden Göteborg, Röda Sten och relationer som kommit och gått.

Men Almes nostalgi handlar inte bara om att ropa efter det som runnit undan i ens eget liv, utan där finns också en dragning åt en helt annan tid.

Man anar ett eko från 50-talets skoldanser och en sedlighet på bristningsgränsen, med sin klangbotten i den amerikanska popmusiktraditionen. Den skildrar en balansakt mellan pojkrumsdrömmen om att få äga sina egna känslor och kravet på den vuxne mannens behärskning.

Det allvarsamma svänget från kompbandet är väl sammansatt med Maria Hagströms saxofonspel som ett bitterljuvt körsbär på toppen av Almes musikaliska milkshake.

Trumspelet blir här ett följsamt spel, inga statiska taktslag så långt örat når, och det skapar en sällsynt melankolisk rytm med gråten i halsen på varje steg.

Är det klyschigt? Lite kanske, men det är också en del av tjusningen. Värt att nämnas är också Per Larssons sobra men täta pianospel som stannar kvar och bär Joel Almes spruckna röst hela vägen.

Allt kan sammanfattas som en mycket njutningsfull stund med starkskör pop, om dock än lite för kort. Det kändes som om man hade lite för bråttom av scenen, och man kan tycka att Joel Alme med musikanter hade kunnat stanna bara en liten stund längre.

Emelie Lundin