Det är ett format som implicerar en viss cheesyness, en viss trivseltrevlighet som jag tror det gäng som arrangerar musiksopporna på Spegeln tycker är bra. Konceptet är, om någon undrar, att servera sopplunch till en sittande publik som de kan sörpla på medan de får musikunderhållning från scenen.

Men frågan är om inte Lisa Werlinder slår något slags rekord i cheesyness när hon ler och böjer lite på knäna och inleder med att sjunga om sitt ”Lyckoland, där allting är möjligt. Och skrattet står för melodin”. Och sedan, i mellansnacket (ständigt leende) berättar om när hon var liten och fick tuggummi i håret.

Man måste nästan beundra den totala omfamning av begreppet cheesyness som Lisa Werlinder visar när hon sedan börjar sjunga: ”Jag vill gunga under himlens skyar med dig, glömska av alla bekymmer ordnar dom sig, och vi bryr oss inte vad som sker runt omkring, om dom tycker vi är knäppa gör ingenting”.

Kanske är det lite taskigt att slå ner på texterna, för Lisa Werlinder berättar mellan två låtar att hon verkligen försökt få någon annan att skriva dem. Till sist blev hon tvungen att skriva dem själv. Jag har full respekt för att det kanske inte är så enkelt för vem som helst att bara sätta sig på balkongen och skriva bra jazztexter på svenska. Men det innebär inte att jag kan bortse från dem.

I själva verket är de nästan det enda jag hör. Jag tycker det är lite småmysigt med den gammeldagsiga småputterjazzen och jag gillar stämsången som kommer då och då från flygelns håll, men det betyder ingenting när Lisa Werlinder, ständigt med detta leende, sjunger om ”sagan om dig och mig… min vardagsprins”. Då känns det bara som om det är alldeles för mycket artificiella sötningsmedel i det här för att det ska gå att må bra av det.