Uppenbarligen är Stockholmskvintetten Opeth precis en så stor angelägenhet som den förtjänar att vara.

Inledande stilsammanfattningen ”Heir apparent” följs upp med höstlövsdoftande ”Ghosts of perdition”.

Därefter spolar akten tillbaka tiden ett decennium och bjuder på mäktiga ”Godheads lament”, ett storstilat val som påminner en om att detta är ett band som startade på hög nivå och därefter aldrig tillåtit sig att dala ens för stunden.

Samverkan mellan gitarristerna Mikael Åkerfeldt och Fredrik Åkesson är symbiotiskt tight, sistnämndes stödsång ger därtill ett gott tryck till mysmannen Åkerfeldts rena partier.

Fjolårets ”Watershed” omnämns i dagens press ofta som genombrottet. Må hända att det är en sanning i kommersiella sammanhang men bland hårdrocksnördar var det 2001 års ”Blackwater park” som gjorde Opeth till ett hushållsnamn. Dess öppningsspår ”Leper affinity” representerar släppet och visar upp bandets starkaste death metal-sida.

I de jazzigare passagerna stjäl rytmsektionen showen.

Martin Axenrot är lika självklar när det kommer till att mangla virvel och baskagge som att finlira på pukor och hi-hat.

Basistkollegan Martin Mendez gör sig oumbärlig med sina fylliga slingor som får ”The night and the silent water” att framstå i sin fulla episka prakt.