Idag är han betydligt säkrare och står inför oss som ett praktexempel på manlig virilitet.
Det gör faktiskt hela ensemblen, vilken ger en uppvisning i storslagen death metal av det i allmänhet brutala och i synnerhet tekniska slaget. Batteristen Christian Netzell håller ett stadigt tryck bakom trumsetet och uppvisar en imponerande uthållighet. Bitar som ”Blood cure” och avslutande ”Drenched in human sludge” är exempel på storslaget låtskrivande med raska vändningar i riffen. Det relativt låga betyget beror till fullo på ljudteknikerns oförmåga att lyfta fram sång och leadgitarr, vilket förtar mycket av helhetsupplevelsen.

Godhate låter på skiva som ett mindre hastighetsinriktat Vader, live närmar sig kvartetten snarare Morbid Angel i ren ondskefull närvaro. Att bägge gitarristerna står för djup, välartikulerad growl är en del av storheten; variationen i de enskilda låtarna en annan. Manskapet är oerhört synkat och framställer sig i en högst professionell dager. Inte ens faktumet att en polsk dvärg konstant petar mig i sidan kan förta den krossande känslan som höjdarstycket ”Oblivion” bygger upp.

Att låta Gävles eget Planet Rain avsluta kvällen är ett lyckat drag. Aktens uttryck är snäppet mer melodiöst och beror i större grad på stämningsuppbyggande än det hos ångvältarna som föregått den på scenen. Sångaren tillika gitarristen Pär Sving blir allt stabilare i sin roll som frontman, men han behöver mer slipade rutiner för att hantera pauserna mellan låtarna. Nytillskottet Sami Mäki gör en fullvärdig insats som gitarrist, skickligheten med instrumentet tillåter honom att röja omkring utan att missa en enda ton.

Det nya material som presenteras visar på en utveckling mot ett hårdare sound, med de pompösare inslagen bortskalade. Exempel på det symfonisnuddande stuket får vi dock i etablerade bitar som episka ”Departure” och ”The cosmic routs unwrapped”.

David Jannati