Elektroniska oljud som för tankarna till en kortvågsradio som hamnat vilse mellan stationerna. Ett hejdlöst utbrott av energi, som ett slags tung metal med jazzstänk i undertonen. Entoniga, gnisslande rytmkaskader. Och genom allt finns en melankolisk känsla som förstärks av Hanna Gjermundröds jämrande röst.

Så kan den beskrivas, musiken som samlats på den norske slagverkaren Erik Nylanders första skiva med egen orkester. Under de första lyssningarna tog det emot. Men jag försökte lägga undan skygglappar och öronskydd och efter ett tag sögs jag in i ett landskap där jag ohjälpligt satt fast och upptäckte allt mer, ungefär som en abstrakt tavla som växer i betraktarens ögon.

Anders Eklind