Att Umeås Khoma till slut följer upp 2006 års "The second wave" är väl på tiden. Bandet tar vid där det slutade och fortsätter ge musikälskare världen över skäl att lägga tattare som Muse åt sidan. Detta är tongångar för lyssnare som kräver ett uttryck bortom portionsförpackad vuxenångest.

På minussidan finns händelsen att akten för första gången blir för snäll. Den väna sånginsatsen i "Harvest" får inte tillräckligt med svärta att arbeta mot och låten får därmed en för lättuggad karaktär. "Osiris" rycker dock snabbt in med ett med ett överväldigande driv och öser asfalt över blommorna som föregående spår planterat.

I "Mist" gifter sig melankoli med melodi under en svart mässa och jag påminns om varför Sverige inte klarar sig utan denna trio.

David Jannati