Jag älskade blandningen av 60-tals-girlgroups och 00-talsattityd som var brittiska The Pipettes första platta. Men mycket har hänt sedan dess.

Det här skulle bli en glad skiva till skillnad från den förra dystra.

Ingenting är dåligt. Ingenting är hittigt. Ingenting ligger rätt i tidstrenden.

Brian Wilson. Det måste bara skrivas. Det tar bara inte många sekunder in i Magic Kids debutplatta, döpt efter deras hemstad, innan det gamla Beach Boys-geniet dyker upp i skallen.

Wildbirds & Peacedrums
"Rivers"
(Leaf/Playground)

Ludwig Bell
Jag har försökt förklara
(Razzia/Family Tree)

Eels
"Tomorrow Morning"
(Dreamworks/Bonnier Amigo)

Bedroom Eyes
"The long wait champion"
(A west side fabrication)

Sonic Syndicate
We rule the night
[Nuclear Blast]

Katy Perry
"Teenage dream"
(Capitol/EMI)

Inte alls oävet och definititivt perfekt soundtrack till sommarens sista coctailparty.

Grabben från första omgången av Idol är, vid 23 års ålder, fullfjädrad artist.

Ahnberg är tillbaka efter åratals tystnad. Han härjade bland annat med Mörbyligan för länge, länge sen.

Under andra varvet träder ett smått fantastiskt faktum fram via de utdragna styckena - Iron Maiden har verkligen utvecklats!

Sveriges mest jämställda band har de kallat sig, sexmannabandet Fröken Underbar. Vad de nu har för teckning för det... Genomsympatiska låter de i alla fall.

Man skulle kunna kalla deras musik för visrock eller kanske nyprogg.

"Bad Today Good Tomorrow"
(Laverine)

Ibland kan collagemusik, baserad på samplingar, field recordings och loopar, bli snuskigt bra. Typexempel: The Avalanches. Ibland kan collagemusik bli ett svårt avantgardistiskt experiment som aldrig lyfter. Typexempel: The Books.

Sångaren från det upplösta bandet Live har hissat segel och påbörjat sin ensamseglats på ovisshetens stormiga hav.

Tre år har gått sedan M.I.A.:s geniförklarade andra platta, "Kala". På den skapade hon sin alldeles egna högenergiska och socialt relevanta blandning mellan electronica och hiphop.

Efter att ha följt Bollnäskvintetten ändå från demostadiet är det inte utan viss förbehållning jag avnjuter dess debutalbum.

På sitt elfte album har Eric Gadd valt att anlita producenten Martin Terefe, mannen bakom Jason Mraz, Westlife, Craig David med flera.

Kylie Minogues nya skiva smakar rosé, luktar solkräm och känns som att bryta vattenytan i en klorerad pool.

Egentligen är det bara titelspåret som inte riktigt håller den klass man blivit van vid.

Av nån anledning börjar jag tänka på arty Brooklynband och riktigt gammal Talking Heads när Vancouverskramlarna i Wolf Parade landar med sitt tredje album.

"You are not alone" sjunger Solomon Burke och det är lite så det känns att lyssna på den store soulmannen som fyllde 70 i mars. Rösten är lika stor och varm som alltid; det här är musik som är som en trygg filt att vira om sig när det blåser där ute.

Som en blixt från klar himmel släpper Kent sitt andra album på ett drygt halvår.