Syskonparen Stodart och Gannon är liksom Teenage Fanclub hejare på fina stämmor. Tredje albumet är bitvis en riktig pärla och jag önskar att de hållit samma fokus på gitarrerna och stämmorna som i öppnande ”The Pulse” hela vägen. Vissa artister och album fixar genrehopp galant.

Men när The Magic Numbers plötsligt växlar till nåt slags discofunk som säkert skulle ha fungerat på dansgolvet på Studio 54 i New York 1978 låter det lika malplacerat som en igelkott i kalsongerna. Inte kul. Det skaver.

De här märkliga utflykterna stör något som kunde ha varit ett riktigt bra gitarrpopsalbum.