Har någon av årets plattor samma dramatiska, tragiska historia? Brian Burton (Danger Mouse) och Mark Linkous (Sparklehorse) samlar gräddan av artister som Iggy Pop, Flaming Lips, Nina Persson, folk från The Strokes, Grandaddy och The Shins, Suzanne Vega och några till. De spelar in en murrig popplatta med suggestiva stämningar. Sen stoppar bolaget plattan. Efter åtta månaders förhandlande släpps plattan. Då har både Linkous och gästande Vic Chesnutt tagit sina liv. Så något som egentligen var ett fantastiskt samarbete mellan en drös artister blev plötsligt en postum hyllning till Linkous. Suzanne Vega imponerar i ”Man Who Played God” med en stark refräng som hon inte nått upp till på åratal. Flaming Lips är rymdigt powerballadiga, Jason Lytle låter mer Grandaddy än någonsin. Black Francis och Iggy Pop sjunger coolt, men allra störst avtryck gör duetten mellan Linkous och Nina Persson; ”Daddy's Gone”. Beatlesharmonierna faller som manna från himlen samtidigt som titeln gör ont eftersom Linkous lämnar en liten dotter efter sig. Ett strålande, men sorgligt, avslut på en stor ljudvisionärs karriär.